säljare -jajjamän

Med inspiration från Mikebike på Bloggfrossa, som tydligen råkat ut för en riktigt läskig försäljare, och el mango, som råkat ut för en lurig telefonförsäljare, så ska jag härmed avslöja något ur mitt förflutna; Jag har jobbat som telefonförsäljare. Och telefonintervjuare. Med detta vill jag inte på något sätt hävda att det är synd om telefonförsäljare, bara berätta att man kan få vara med om en hel del i den branchen.
Jag har försökt sälja ICA Kurriren, vilket jag var extremt dålig på. Vi hade små remsor med namn och telefonnummer på de vi skulle ringa. Jag lyckades alltid vara den som ringde till de som hade dött. Eller de som vi fått fel uppgifter om, som bara var barn. Inte ens med hjälp av de remsorna med folk som bodde där det mest bor snorrika människor, lyckades jag med att tjäna ihop mer än busspengar till och från jobbet. Annars var de remsorna mest populära. Folk påstod att de rika kärringarna inte kunde med att säga nej, för då skulle folk kanske tro att de var fattiga. Jag tyckte det var ett konstigt resonemang. Min chef på det här stället var hårdrockare på kvällarna, och tyckte han var väldigt tuff. Han ville att jag skulle ta kort på hans tuffa hårdrocksband. Men först skulle bara hans solbränna från den senaste utlandssemestern försvinna, så det inte såg konstigt ut i förhållande till de andra bandmedlemmarnas bleka hud. Företaget hann dock gå i konkurs/bli uppköpt eller vad det nu var som hände, innnan han bleknat tillräckligt. Det gick på några veckor, sedan såg jag dom aldrig mer.
Jag sålde också Arbetet Ny Tid ett kort tag. Dom gick också i konkurs.
Men det värsta var nog första gången jag skulle göra min första telefonintervju. Jag skulle prata med personen i fråga, och en annan tjej satt med medhörning och skulle knappra in på datorn vad IP sa. Skitnervöst. En av de första frågorna, när jag med nervös stämma hade presenterat mig, var hur gammal intervjupersonen var. (detta för att se om han passade in i målgruppen). Han var sisådär 79, och vi fick inte intervjua någon över 75. (de antogs inte hänga med och se all den reklamen som våra uppdragsgiavre ville att de skulle sett. Konstigt, de lär ju sett en del på tv).
Jag började ursäkta mig och förklara för gubben att han tyvärr var för gammal för just den här undersökningen. Men då kom det, snabbt som attan:
-Hur gammal är du då lilla flickan?
-20, men det hör inte hit. (jag var typ 20 då)
-Oj oj, då behöver du någon med rejäl stock, en yngre förmåga än mig!
Klick.