å jävvlar å fan eller får man svära på bloggen?

Jag svär inte så mycket på den här bloggen. Och när jag gör det, är det genomtänkt. Jag skriver inte ett eller annat svärord bara för att jag inte kommer på något bättre sätt att uttrycka mig, jag gör det för att jag vill. För att jag tycker att det passar, stilistiskt just där just då. Men det verkar som om det ändå sticker lite i ögonen på till exempel min Farfar, släktens store skribent. Han tycker att jag riskerar att tappa läsare, om jag svär och står i. Och det har han säkert rätt i.
Det fick mig att tänka till. Det blev ännu ett varvs grubblande på varför jag skriver den här bloggen. Och ja, det vete fan. Jag skriver inte bara för min egen skull, på det sättet att jag skulle strunta i om någon läser eller inte. För det gör jag inte, då skulle jag inte ha två olika besöksräknare, vara registrerad på Bloggtoppen, eller pinga både här och där. Och då skulle jag inte kolla om utifall jag kanske fått några kommentarer ofta. Då skulle jag kanske inte ens haft någon kommentarsfunktion.
Jag skriver för att det är en väldigt rolig hobby. För att jag alltid skrivit mycket, men aldrig (med vissa undantag, så som ett kåseri som publicerades i GP när jag var 12 och en och annan, eller ganska många, insändare), skrivit något som fler än jag själv läst. Och det är roligt att skriva så att andra kan läsa det. Det utmanar ens skrivande mycket mer, och det hjälper en nog att inte fastna i samma spår. Eller så kan det kanske inte alls jämföras med pubertets-ältandet i diverse dagböcker. Mitt bästa är att skriva brev. Och att skriva brev är som att skriva blogg, förutom att man slipper komma ihåg att köpa frimärke. Och att på bloggen kan man skriva om lite mer allmängiltiga saker.
Jag skriver för att jag behövde något som fick mig att, i alla fall en stund på dygnet, hålla tankarna borta från jobbet när det var som ruttnast. Sedan har jag fortsatt bara för att det är kul, även om det blivit lite, lite bättre på jobbet.
Bloggandet är en helt ny arena för att få bekräftelse. En bekräftelse som nog var ganska viktig för mig.
Men hur var det med svärandet? När jag skriver, skriver jag snabbt. Det här är inga genomarbetade texter. Det märks väl inte minst på alla stavfel. Det är sällan jag ändrar så där väsrt mycket i en text. Det är de där "fula" orden som ibland får mig att stanna upp, men hittills har jag nog aldrig tagit bort ett enda. Jag tror inte heller att jag skulle gilla att skriva "mer seriöst", med deadline och krav på att prestera tip top. Det spontana passar mig. Kicken när man cyklar hem från jobbet och kommer på det där perfekta ämnet, förbannar sig själv för att diktafonen inte ligger i väskan, och försöker hålla fast vid de där super-formuleringarna. För att sedan ändå skriva om alltihop när jag väl sitter framför datorn, då det flyter ut en helt annan formulering genom fingrarna. Och en och annan svordom, där det behövs.
Jag är väldigt, väldigt glad att jag har min fanclub även utanför den här lägenheten, den här staden, den här åldern. Det betyder mycket för mig att två av mina främsta supportrar vanligtvis kallas Farmor och Farfar. Men det kommer inte att få mig att sluta svära. Och det här är inget försvarstal, det är den förklaringen jag inte kunde få ur mig igår.
Nu ska jag gå och öva på att skriva autografer.
puss och kram!