Familjegraven, av Katarina Mazetti och Gravidchock av Belinda Olsson.
De är de senaste två bäckerna jag har läst. Och jag undrar en sak: om man skriver, och ger ut, en hel bok så där, som vissa faktiskt betalar för att läsa, om inte annat lägger ner en maassaa tid på att läsa, borde man inte skriva ett ordentligt slut då också? Är man inte skyldig läsaren det? Här låg man och gottade sig, förväntade sig en och annan smaskig förlossningsscen, barngullegull, svaret på hur allt egentligen slutade, hur var det skulle hon inte dra ifrån den där misäriga, misäriga bondgåden? Nähä. Det fick man minsann inte veta. Snålt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar