Jag har hamnat i en ond cirkel. Det tar bara längre och längre tid att klä sig så pass att jag känner att det kan duga att visa sig utanför dörren. Det uppstår längre och längre ögonblick av känslan av att aldrig mer kunna gå ut, för jag inte är så värst stilig. Detta inträffar inte heller bara när jag ska ut på galej och partaj, utan lite när som. Snyggaste skorna och/eller örhängena hjälper inte längre.
Det har blivit dags att göra ett ryck.
Träna.
Börjar idag med svenneyoga, alternativt riktig träning imorgon.
Shoppa.
Inte bara brudklänning utan även toppar (obs inte ett linne till! med långa/halvlånga ärmar. obs! inte en tjocktröja till som ändå bara blir nopprig!) och byxor som inte visar halva rumpan/är från -93/jag blir tjock i. Helst svarta byxor. Och sedan så undrar jag om man får ha manchester, eller om det motverkar hela syftet. (Och då tänker jag inte på 90-talsmanchesterbrallor som är beige och för stora för att man köpt dem på UFF).
Gå en kurs.
Var jag tvungen att bara vara ute och skrika och inte raka mig under armarna och bara sekta på hela 90-talet när alla normala människor lärde sig hur man blir snygg?
5 kommentarer:
Men du är ju snygg! Vi är ju faktiskt ett gäng som lyckades stilmässigt (även om jag själv kanske inte är beviset på det just idag...) trots att vi sprang omkring och tyckte att det var förtryckande med smink och kläder som inte var luvtröja eller militärbyxor. Fast shopping är ju aldrig fel och manchester är tydligen inne nu i höst. Riktig smalspårig manchester som tom jag kan tycka är snygg trots att manchester annars ger mig mysvänstervibbar.
Tack.
Jag kommer inte ifrån känslan av att jag har missat något. Någon slags viktig kunskap som jag inte riktigt vet vad en skulle bestå av, som man inte fick genom att läsa VeckoRevyn i smyg bara.
Mysvänstermanchester ska det absolut inte bli, jag lovar.
Manchester är sketsnyggt. Precis som du älskling! Känn kärleken från berget mitt emot.
Kläder värre en opium.
jag behöver tips och råd på hur jag ska hjälpa den som byter kläder i en halvtimma och missar frukost och tunnelbanan för att klädstressen bara ökar och ökar. Vad ska man säga och göra. ingenting verkar ju hjälpa.
Eftersom jag är i liknande situation, förutom att här inte finns någon tunnelbana, vet jag inte ritkigt vad jag ska råda. Att säga "åh, det där är jättefint! Och det där med!" hjälper tyvärr inte. Men det har du säkert redan märkt.
Jag funderar på om man helt enkelt skulle begränsa valmöjligheterna. Det skulle inte bli roligt, men kanske skulle man härdas till att skärpa sig.
Skicka en kommentar