LillGudrun

Balkisen är säkrad, alla krukorna är räddade. Båten kommer att kollas (nej, jag har ingen men min Pappa). Nu kan stormen komma!

Förra gången, efter den lite mer tuffa stormen Gudrun, stod jag i gatan i ösregn i varselkläder och handsågade en stor björk som självmordsstörtat. Det var lite mer action. I år sitter jag här med motorsågskort och allt, helt i onödan. Och tänker på de träden som var mina träd. Och tanten som alltid ringde och oroade sig för en av de mest bastanta träden på hela Hisingen. Hon hade fått för sig att det skulle störta in rätt på hennes balkong, och krävde en halvtimmes övertygande med diverse proffisga termer för att bli lugn. Tills nästa gång det började blåsa lite. Jag undrar vem som pratar med henne nu.

Får ni ett träd över er, och har en motorsåg och skyddsutrustning i bakfickan, så kan ni ringa mig. Så kommer jag och sågar loss er. Jag längtar så efter lite action. Men mest av allt längtar jag efter den underbara motorsågslukten. Blandingen av olja, bränt trä, skog, lite bensin, och något odefenierbart, som måste vara adrenalin, spänning och respekt.