Norskt

Det är något med norska manliga författare. De tenderar att bli favoriter.

Nyss utläst, och därför för tillfället varmast i hjärnan:
Jan Kjaerstad. Jag har nämnt honom förut. Hur bra som helst. Komplicerat och krävande, ibland på gränsen till för mycket, men ändå så bra. Vissa delar får man verkligen pressa sig igenom, de har dessutom oftast pytteliten text, men sedan kommer några meningar som blir som en belöning, en vändning som är som en godis, en utflikning som gör det komplett, som omvandlar allt till att bara vara så jävla bra. Senaste boken heter Kungen av Europa. Största favoriten, om jag måste välja, är nog Tecken till kärlek. Men mest fulländad blir Jonas Wergeland-triologin, en fiktionsbiografi om en mycket stor tv-stjärna.

Erlend Loe. Som bara var bäst med Naiv. Super. Som nästan var nära att falla, men kom tillbaka med de två böckerna om Doppler. Mannen som, när han vurpar med cykeln, blir så trött på att alltid vara så förbannat duktig, att han flyr ut i skogen och bosätter sig där. Med en älgkalv. Och sin son.

(Jostein Gaarder. För att Sofies värld var en bok man bara var tvungen att plöja. Jag gjorde det på ett jullov, och det var rätt länge sedan. (Det var överhuvud taget länge sedan jag hade ett riktigt jullov). Sedan har jag bara läst en bok till av honom, och det är Cirkusdirektörens dotter. Mycket bra. Men jag kan inte garantera att allt han gjort är tokbra. Det är därför han får bli en parentes).