Att klippa håret, del femtielva

Det här med att gå till frisören, det kan jag älta hur mycket som helst. Det var inte så länge sedan jag var och klippte mig, men jag ser redan ut som min kusin och han är väldigt söt i det där burret, men det är inte jag. Därför tänkte jag ta det säkra före det osäkra och boka en tid hos min bastaste favorit, något jag inte kostar på mig allt för ofta. Det får vara värt att gå till en som vet är riktigt bra, tänkte jag. Jag har visserligen fått bra tips om andra, men att vara otrogen mot sin frisör kräver en hel del mod eller, i annat fall, fattigdom.

Så jag ringde upp min favoritsalong, allt var frid och fröjd tills jag sa vem jag ville bli klippt av.

Nehej se det går inte, för hon ska ha barn vilken dag som helst.

Vad är det för oskick? Hon kan väl knipa ihop lite tills hon klippt mig?

Suck, nu måste jag återigen gå och oroa mig, ligga vaken på nätterna och fundera på vad jag ska ha på mig då ajg går dit för att den som ska klippa ska få en bra bild av min stil, och, inte heller helt lätt, vilken frisyr det ska bli. Ta med bild eller inte? Ge fria händer eller inte? Och fria händer, då vill man gärna ha kollat in den som ska utföra det hela lite innan, så att hon eller han inte verkar ha helt konstig smak. Ska man då ha med sig en bild ifall ifall? Om man känner att man kommer sluta som Jackie Kennedy i frippan, bara för att man sa varsågod? Å andra sidan, att ta med sig en bild på en snygg person och peka såhär vill jag ha det, så får man sitta där och funder över huruvida frisörskan under hela klippningen står och tänker fyfan hon är dum i huvudet, så där kommer hon aldrig kunna se ut hur man än klipper, det krävs mer än så.

Egentligen borde jag nog tilläpa Jag klipper mig inte förrän det blir fred-taktiken, men problemet är att jag tycker ganska illa om hår som växer för långt från huvudet.