Färgblind

ursäkta, en liten fråga bara:

Är bakgrunden vit eller grå?

Jag har ställt om till vit, men det ser grått ut. Eller?

Överkurs

Alltså. Är det inte lite överkurs att som höggravid gå på Dolly Parton, med ett sånt där smycke som hänger över magen och ska plinga lite tyst så att barnet blir harmoniskt (och så att man kan stoltsera med att man minsann kommer att bli den bästa av mödrar)? Jag vet inte hur mycket foster hör, men jag är väldigt övertygad om att Dolly lätt överröstar det aldrig så harmoniska plingandet.

Påminnd

Min fotolärare är i tidningen idag. Min gamla fotoläraren, nu är jag helt fotolärarlös. På den där sidan som jag misstänker att det bara är jag och alla andra med lite väl mycket tid till frukost som läser. Den sidan som ändå har format mitt skrivande, som var starten, och kanske i samma veva även slutet, på min karriär som kåsör. Då, tolvårsåldern. Den där nyhetsvärde inte alltid är nödvändigt.

Han skriver att han hittat den första tussilagon, på golfbanan. Att han och hans son tävlar, vem som hittar den första. Han gör mig förvånad. Jag trodde inte att golf var hans grej. Men kanske om det bjuds på tussilagojakt. En behjärtansvärd tävling. Fin bild hade han tagit också.
Han var känd som lite hård men mycket rättvis. Jag kan förstå om han tröttnade, på vårt slarv, vår otålighet. Det skulle jag gjort. Våra tusen likadana bilder, som vi trodde var så originella och konstnärliga. Fast de alla hade samma motiv. Mystiska tjejer i långa kjolar i skogen, fulsminkade kompisar, instrument och förstärkare i kort skärpedjup. Idag kan jag inte lägre riktigt med säkerhet redogöra för hur det var, det där med kort skärpedjup. Skulle det vara stor eller liten bländare?

Och jag undrar om han skulle bli besviken, eller lite nöjd. Över att de kamerorna som kräver lite mer tankemöda ligger överst på min hylla och får ett allt tjockare dammlager. Över att tiden läggs på annat nu. Att siktet och skärpan mer är inställd på den där sidan i GP. Men fortfarande lika långt från golfbanan.

Nå så hur vaaar det?

Ska jag vara ärlig så blev jag lite besviken på Dolly.

Det var alldeles underbart. Bitvis.

Men också allt för segt mellansnack, för lite av en del och för mycket av andra. Elvisimitatören var bra. Covern av Imagine var så mycket att det inte kunde bli annat än strålande. 9 - 5 var kalas. Publiken var skit. Jag kanske är bortskämd i frågan om total hängivenhet, då jag gått på en och annan punkspelning för mycket i mina dagar, men lite mer inlevelse hade inte skadat. Lite mer tryck i spelandet hade heller inte suttit fel.
Partonskans hanterande av diverse underliga country-instrument imponerande stort.

Men.

Tyvärr är jag fortfarande inte helt övertygad om att hon finns på riktigt, den där Dolly.

Dolly here I come!

Okej. Jag har gått av mig den värsta ilskan. Piffat till mig. Coat of many colours i högtalarna. Man kan säga att jag börjar bli redo.

Fel

Idag. Dolly-dagen. Och ändå är jag så arg och missnöjd att jag kokar. Saken blir inte bättre av att jag råkade ta lite för mycket astmamedicin.

Saker att vara arg på:

• Alla JÄVLA barr som ligger på balkongen trots att jag skurade där igår. Satans bratsgrannar!
• Den viktigaste biten till kamerabatteriladdaren är spårlöst försvunnen och den är säkert kvar på solsemestern.
• Skitvädret. Sluta tjata om vår, det är så´n dimma att jag inte ser marken nedanför balkongen.
• Folk som inte svarar på sms.
• Köksstolarna som jag lagt så otroligt mycket energi på och som är så himla fina är ohjälpligt jättetrasiga allihop.
• Tanten i garnaffären är ond.
• Vardagsrumsgolvet är fullt av madrasser som jag inte ens tänker försöka rulla ihop och binda ihop och knö upp överst i klädkammaren, för då kommer jag explodera.
• Jag har retligt lite för ont i halsen för att gå och träna.
• Folk som lägger ut talböcker utan att numrera dem ordentligt, så att alla filer hamnar i oordning när man ska lyssna.
• GP som skriver reportage som man måste lipa åt varje morgon.

• PMS.

Syslöjd

Istället för att träna så har jag sytt. En sanning med modifakation kanske, eftersom jag har världens tyngsta symaskin. Jag sydde ett förvaringsfack för mina virknålar. Och mina stickor. Med mera. Det blev så där. Hade varit roligare med en symaskin som inte sydde så fula sömmar.

Här är också lite annat jag virkat. Ett bevis på att jag inte bara sitter framför datorn hela dagarna. Bara nästan.

Miss i planeringen

Min tränigsiver har slagit tillbaka. Okej, jag kanske överdrev lite, träning nio dagar av tolv kanske var lite väl. Men att bli sjuk, är det verkligen ett okej straff? Och inte så där sjuk på riktigt heller, utan bara avgrundstrött. Blir alldeles matt av att hänga tvätt. Eller är det ett straff för att jag inte tränade i helgen?

Bäst att vila tills Dagen D som i Dolly! Och som är imorgon!

Mmmm garn

I natt drömde jag att jag hittade en hemlig loppis med väldigt mycket väldigt billigt garn. Alldeles fluffigt garn. Och en massa tanter som satt och virkade. Inte en enda stickade. Som ett slags paradis.

Jag tror jag har smurfat runt på för många stickningsbloggar nu igen. Smittats av garnbegäret. Och, paradoxalt nog, blivit lite upprörd. För jag känner mig lite utanför, jag som inte kan sticka. För säkerhets skull gör jag det till ett politiskt ställningstagande. Det är dumt att sticka, men coolt att virka. Så det så.

Nikola

Så här var det. Usel publik men Nikola var bra ändå. Undar om det är roligt att spela inför en publik som är aspackad, sjunger fel och klappar fel och inte har någons om helt koll på vilken låt det är som spelas och närmast ser ut att vilja smygdäcka på scenkanten. Jag hade föredragit en sittspelning, gärna på Konserthuset. Det är ändå för soft för att dansa till. Fast å andra sidan hade jag funktionsplagg på mig trots att jag skulle ut på lokal. Det är ju så vuxet att det nästan borde vara någon slags straff på det.