En domprost i Göteborg avgår nu, på grund av anklagelser om sexuella övergrepp. Övergrepp och trakkasserier som dels hände för 25-30 år sedan, dels år 2001.
"Biskop Carl Axel Aurelius kände sedan flera år till flera av anklagelserna mot sin närmaste man, men trots protester från kvinnor i stiftet gav han domprosten ett hedersuppdrag så sent som för några månader sedan". skriver GP.
Man kan höja på ögonbryen åt detta, och undra varför domprosten, som arbetat som själavårdare för de utsatta kvinnorna, inte fått sparken för länge sedan. Men vad jag undrar mest över, är biskopens uttalande att
"Det är knappt jag håller ihop, jag är djupt bedrövad över de berättelser jag har fått höra, säger biskop Aurelius".
Varför blir han först nu så förtvivlad? När han känt till vad som pågått i flera år, men tidigare avfärdat det hela som inte så farligt, samt valt att bortse från vad han visste, för att han
"har delvis varit beroende av honom också som ny i Göteborg, men det har också utvecklats en vänskap mellan oss, säger Aurelius".
Är det verkligen nu det är dags att bryta ihop? Är inte det lite väl att avslöja sig själv med fingrarna i kakburken? Samma fingrar han tidigare valt att se mellan, som nu, när histrien blir offentlig, är så dags att sörja?
Läs hela historien här. Och ja, jag vet att man inte ska tro på allt som står i tidningen. Men det här tycker inte jag är otroligt. Bara otroligt korkat.
2 kommentarer:
Håller med! Det verkar hur knäppt som helst! Blir han förtvivlad över att sanningen har kommit ut eller blir han förtivlad över att "syndernas förlåtelse" inte räckt?!Eller över att han inte kan synda lite till med kyrkan som täckmantel?
mamman
Ja, det kan man verkligen undra. Och har han ingen mediaträning? Förstår han inte att det är exceptionellt korkat att utrrycka sig så där, så det bara låter som att han är ledsen för att han blivit avslöjad?
Skicka en kommentar