Idag har jag provat byxor i två och en halv timme, i glappet mellan två trevligheter. För att prova byxor, det var inte så trevligt, snarare hysteriskt och deprimerande. Jag provade cirka sjuhundrafyrtioelva stycken. Som vanligt fick jag inse att storlekar, det är knepigt det. Jag har aldrig någon koll, så jag brukar få gå och tjuvkika på de byxorna jag har på mig, men trots att de sitter bra så är andra byxor i samma storlek alldeles för tighta. Jag undrar, krymper storlekarna varje halvår? Eller blir mina byxor så uttöjda att det inte märks att de borde vara för små? Och varför i helvette gör man alla byxor så långa? När 34 är det kortaste längdmåttet blir jag lite matt. Min symaskin är inte riktigt att lita på, och förresten så är upplägning av byxor kanske det tråkigaste som finns. Men jag är väldigt trött på att ha uppvik på alla byxor.
Till slut blev det ett par svarta jeans som var 15 cm för långa men lagom i midjan, och ett par chinos. Chinos, det är helt bizarrt, det har alltid alltid varit det fulaste jag kan tänka mig. Men efter två timmars byxprovande hade jag blivit tillräckligt hjärntvättad för att köpa ett par. Och jag tror jag tycker om dem.
2 kommentarer:
ja efter några hundra par köper man med vad som helst som passar, även om man ser ut som en flodhäst eller clown i dom.
alla affärer har olika storlekar på byxor och alla byxor är olika modeller, för låg midja, för hög midja, glapp i svanken, för tajta över låren osvosv. ja fy fan. jag har två par som jag kör tills dom dör nu och varvar med kjol imellan. jag får andnöd bara jag tänker på att prova byxor.
Det är verkligen en vidrig sysselsttning. Idag ska jag gå tillbaka och byta ett av paren jag köpte igår, de visade sig att det inte var någon bra idé att köpa oprovat som jag vågade mig på...
Skicka en kommentar