Namn

Idag fick Max sina sista fyra siffor, och blanketten där vi ska fylla i vad han ska heta. Andranamnsfunderingarna pågår för fullt, och vi undrar om Skatteverket skulle godkänna Kikkoman Gulltuss? Det är ju ändå mest det han kallas.

Upp och ner

Idag är jag väldigt nöjd med att Max nu nästan är uppe i sin födelsevikt, samt att jag kan få på mig ett par shorts som jag saknat att ha. En går upp och en går ner, precis som det ska vara.

En vecka efter förlossningen

Nu har vi varit hemma några dagar, och idag är Max en vecka gammal. Känns som det var väldigt länge sedan vi åkte in till förlossningen, förra söndagen vid nio på morgonen. Då hade jag haft värkar sedan halv ett på natten.

Förlossningen ja. Den blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag som varit så kaxig, sagt att vi tar det som det kommer, hade nog ändå en väldig massa föreställningar om hur det skulle bli. Det var väldigt lite som blev som jag tänkt mig. Började med att allt gjorde så mycket ondare än jag tänkt mig, hejdå yogaandning, här var det bara att ringa till förlossningen och gny. Det var fullt på det sjukhuset vi ville till, så det fick bli det stora.
Under dagen hann vi avverka inte mindre än tre barnmorskor, varav de två första mest hade fullt upp med andra. Jag velade fram och tillbaka huruvida jag ville ha epidural eller inte, tänkte att jag skulle fixa det utan, men tillslut pallade jag inte mer. Lustgasen räckte inte riktigt så som jag hoppats... Och det hela var ganska vidrigt. Efter epiduralen hände inte så mycket, trots massa värkar, och det verkade som att bebisen inte mådde så bra. Det togs ett blodprov från bebisens huvud, som visde att ett värde, som jag aldrig kommer ihåg vad det heter, var på gränsen till okej. Jag började dessutom få feber, vilket tydligen inte var ett bra tecken. Det bestämdes ändå att vi skulle ta om proverna efter en timme. Och då var det inte okej längre. Det beslutades om brådskande akutsnitt. Därifrån tog det nog en kvart, ilfart upp till operationssalen, 1000 människor i likadana hårskydd och munskydd som tvunget skulle hälsa på mig, narkosläkaren som lagt epiduralen som jag tidigare varit så skeptisk till, vänta en kvart så att bedövningen skulle börja verka, eller nej, vänta fem minuter. Så var han plötsligt ute. Världens finaste lilla Max, och det är fortfarande helt ofattbart.

Det känns som att jag både gått miste om och sluppit den värsta delen av en normal förlossning, det känns snöpligt, men också så klart väldigt skönt att vi bor där vi bor så att det här kunde genomföras.

Idag drog jag bort förbandet som hade suttit på snittet. Som ett giganstiskt plåster. Och det ser ut som jag har en flinande mun på magen.

Oj. Där blev jag avbruten av att Max demonstrerade en av sina roligaste aktiviteter: att kissa på sin pappa när han byter blöja.

Barn

FÖDD: En liten Max!

Dagen efter beräknat kom han ut, 3600 g och 51 cm. Den finaste bebisen någonsin, så klart!

Leverans?

Det som står på internet är ju alltid sanning. Speciellt bra är internet på att veta när bebisar ska komma. Har jag hört.

Mera slott

Imorgon visar Gunnebo det där bröllopet live på storbild! Haha, det kanske skulle kunna vara en aktivitet som ett alternativ till barnafödande imorgon?

Mera läsning

Det blir ungefär en halv bok om dagen, nu för tiden. Skönt att läsa mycket, känns sommarlovigt, men svårt att hitta rätt. I väntan på min bokbeställning, läser jag sådant som legat på nattduksbordet ett tag, som jag inte riktigt varit sugen på. Det går så där. Jag varvar lite, har ungefär en skönlitterär och en gravid/barnfakcbok på gång samtidigt.

Jennie Dielemans Tackar som frågar var helt klart en hit! Bra skriven, underhållande, med en skön klassilska. Jag trodde av någon anledning att den skulle vara lite löjlig, men så var det inte alls.

Bebisboken, av Anna Toss, var också bra. Eller, jag tror det. Det känns som att man egentligen inte har någon aning om vad som är bra eller dåliga bebisböcker förrän man står där, med ett eget barn. Innan dess kan man bara försetälla sig, ha en känsla för vad som verkar vettigt, men det är lika bra att vara beredd på att ändra sig, att man säkert kommer skratta åt sin egen naivitet och eller förnuftighet, hur man tänkte och trodde innan...

Pappor föder barn av Gunilla Bergensten. Har jag snott av Jonas. Här hoppade jag faktiskt över de första kapitlena, det känns inte riktigt så spännande att läsa om allt man tänker på under den första delen av graviditeten. Boken består till stor del av intervjuer med blivande och nyblivna pappor, och lite praktiska texter där emellan. En del av de intervjuade vill man kanske ge en smocka, och en del av råden är väldigt generaliserande (bland annat att man ska ge "sin kvinna" ett presentkort på... var det ögonfransfärjning, för hon kommer inte orka sminka sig, eller att man måste ge "sin kvinna" guld eller konsthantverk när hon fött barn), men trots det så tycker jag att det är rätt så bra. Det finns ju inte precis pappaböcker så det räcker och blir vöer att jämföra med.

Nu håller jag på att läsa Facklan - en roman om Leon Larsson, av Elin Lindqvist, som handlar om Elins farmors far, en anarkist och skribent på Brand i början av 1900-talet. Och den borde verkligen vara bra. Jag gillade Elins bok Tokya natt, jag försöker i alla fall börja gilla böcker som inte nödvändigtvis utspelar sig i nutid med en huvudperson som det är superlätt att identifiera sig med (Sågverksungen gick ju till exempel väldigt bra att gilla), men det är svårt. Berättarstilen är väldigt... uppräknande och jag irriterar mig mest på Leon. Får försöka ett tag till, den kanske blir bättre.
Någon gravid/föräldrabok har jag inte på G just nu, men det känns som att sådant tar redan så extremt stor plats i mitt huvud, att det kanske är dags att bara underhållningsläsa ett tag.

Lockande utställning

Jag har, konstigt nog, aldrig varit på Tjolöholms Slott. Men i sommar hoppas jag att jag får tillfälle, då det är en utställning med bilder av Jan Jörnmark, ni vet han med de övergivna platserna. Hoppas bebisen blir en som tycker om utflykter!

(Bilden är min egen, från ett övergivet hus utanför Norrtälje, som vi smög omkring i förrförra sommaren. Det var spännande. Mer bilder från den utflykten finns här)

otymplig

Man vet att man är höggravid när man
- köper glass på Pressisen på närmsta sjukhus och tänker att nä, jag stannar här, jag orkar inte gå hem, vi ska ändå hit igen någon gång från och med nu och om några veckor.
- går förbi loppisen, det är öppet och man ändå inte orkar gå in.
- ska på ultraljud, och funderar på att be läkaren att inte gå så snabbt i korridoren, för man hinner inte med.

knäppt

hej fötterna, jag vet att ni finns där nere.

Det är tämligen spännande att ha en bebis som knäpper i sina leder, alternativt plaskar i fostervattnet (det är de förklaringar vi har fått), när man även har läst att det kan knäppa när vattnet går.

Imorgon är den stora dagen. Klipptidsdagen alltså! Eftersom jag inte riktigt kan förstå att det snart ska komma en bebis, på riktigt, är jag inte så orolig ändå, jag hinner nog klippa mig innan.