Listan 2006

Så. Här kommer den, årets lista! För en uppdatering av minnet angående förra årets lista, klicka här.

Årets......

största händelse: giftemål med Rekan! (han har också en lista!)
fest: bröllopet!
på-tiden-händelse: jag sa upp mig
vidrigaste: mitt föredetta jobb
bästa kvinnliga musiker: Marit. Det måste bli Marit.
bästa manliga musiker: Brorsnor i år igen. (han vill ju så gärna vara med på listan...)
bästa mediaperson: Annika Lantz
kändisspan: Christer... I år igen! I dag till och med
sämsta ö: helvettesön alltid
minst omtyckta yrkeskategori: chefer
Nja, det gick väl så där: träningen
istället för träning: promenader, promenader, promenader
räddare i etikettdjungeln, samt mest otippade bibliotekslån av mig: Magdalena Ribbing
bästa transportmedel: min älskade cykel
teknikpryl: cykeldatorn, när jag äntligen fick den att fungera
mest gripande film: The wind that shakes the barley
sämsta film med snyggast kläder och stil: Black Dahlia
bästa bok vår: Mannen som älskade Yngve av Tore Rendal
bästa bok sommar: Tillsammans är man minde ensam av Anna Gavalda
bästa bok höst: Kungamordet av Hanne Vibeke Holst
bästa bok vinter: Allt jag vill ha av Lotta Lundberg
mest sorgliga bok: Anna min älsakde av Magnus Utvik
bästa engelska bok: Brand new friend av Mika Gayle
sämsta bok: Den vita masajens dotter av Corinne Hoffman och Hinsehäxan av Lillemor Östlin
kulturgärning: de som gör subtitles
sämsta väder: först sol sol sol sedan regn regn regn
goda gärning: min anmälan till donationsregistret
dryck: whisky
mat: soppa
mest uttjatade takeaway: thai i år igen. Men hellre det än Gröna Brunnen
mest arbetarfientliga dag för festligheter: fredagar eller vilken vardag som helst...
aktivitet: att blogga
TV-serie: Greys Anatomy
bästa konsert på sämsta ställe: Marit Bergman på Liseberg
releaseparty: GoDrowsy
konsertöverraskning: Henrik Berggren på Anna Ternheims konsert
aningens inåtvända men himlans fina konsert: Anderas Mattsson
nyårstrend: listor verkar hett i år igen
mest meningslösa: nyårslöften

Ha nu en riktigt bra nyårsafton, kära vänner. Ta det lungt med smällarna och spriten. Och gott nytt år!

I fel kropp

Tecknen blir allt tydligare. Spår efter spår kan skönjas. Hint efter hint dyker upp.
Men idag fick jag beviset. Det oomkullrunkeliga beviset.
Jag satt och skrockade till Värdens Gång-sidan i GP.
Jag ÄR en tant i en ung kvinnas kropp.
Födde och dödde? De har jag läst länge. Ättika bra mot allt? Japp, det var längesedan den visdomen nådde mig. Det är lika bra att jag börjar virka en toalett -förlåt WC-pappers-hållare redan nu.

Bilder

Jag lägger upp bilder. På Flickr. Men inte alla. Bara de folktomma. Och då ser bilderna inte riktigt ut som mina, även om de är det, allihop. De påminner om pappabilder. De bilderna som, i min släkt, det mest är papporna som tar. De lite mindre turistiga, de med någon slags tanke bakom, de lite mer.... konstnärliga. De snygga, de fina, de vackra. Jag är inte riktigt där. Jag tar inte pappabilder. Men ibland är det förvillande likt.

Börjar drömma om ett projekt. En samling pappabilder från både här och där. Med pappor. Med brorsor. Med farfädrar. Farfäder. Bara att ladda upp. Att jämföra, att spegla sig i. Ett forum för den ständiga frågan; Vart har ni gjort av den?

Mina pappabilder, som då inte är pappabilder, hittas än så länge på: http://www.flickr.com/photos/pappabilder/ Titta om du vill. Nästa månad kommer fler.

fel fel fel

Igår lärde jag mig något. Jag har i hela mitt tjugosjuochetthalvtåriga liv trott att det heter mullvard. (Som i nattvard. Något som är i mullen kanske. Varde ljus, varde mull, varde mullvard. Eller kanske inte).
När jag så anklagade Bodil Malmsten för att ha stavat fel, gick det upp ett ljus för mig. Det var dags att bita sig i tungan. Det heter ju mullvad. (En som vadar i mull?). Är detta ett handikapp jag fått på grund av min uppväxt med idel halländska uttal omkring mig, att jag stoppat in lite r som inte hörs lite här och var, för säkerhets skull? Eller är det mer att jämföras med en felsjungning, något som bara är som man aldrig reflekterat över. Senast detta hände var för ganska många, men inte jättemånga år sedan, då jag lärde mig att det inte heter astfalt. Hur många fler bokstäver finns på fel ställe i mina ord? Och hur gammal kommer jag vara när jag inser nästa?

Svindel

Ibland bara svindlar det till lite i magen. Till exempel när man äntligen kommer på hur lätt det kan vara att byta sin profile-bild. Eller när det går riktigt bra på tv-spelet.
Idag var det bilden. Låt mig presentera: Blodpudding!

Snapphanar

Det verkar vara poppis att tycka saker om sanpphanarna. Eller i alla fall serien. Jag tjuvkikade på allt i ett svep, så klart. Att följa tv-serier är omodernt. Och jag tycker följande:
1. Det var väldigt spännande.
2. Det var inte så lite orealistiskt, speciellt deras plötsliga hyllande av svenska kungen.
3. Det hade kunnat vara sliskigare, ett hångel i solnedgången hade inte förvånat mig, däremot gjort mig besviken.
4. Allt var väldigt smutsigt.
5. Det var inte svårt att förstå skånskan i sig, men ljudet var skit. För hög musik och för lågt prat. Men det kanske mest var min version.
Så nu vet du.

Stadsteatern i mörker

Stadsteatern i mörker, originally uploaded by Buskisblog.

Håller på och leker. Med Flickr. Programmet med det konstiga namnet. Om det nu är ett program. Och om namnet verkligen är ettt ord. Man kan aldrig så noga veta.

Dålig produkt

Det finns nässpray och så finns det nässpray. Och så finns det nässpray med mentol i. Det skulle man kunna tro är en bra uppfinning. Som halstablett i nästan. Att allt kanske blir lite frächare, lite trevligare mitt i allt grönt klet. Inget kunde vara mer fel. Nässpray med mentol är den dummaste uppfinningen på länge. Det finns inget (möjligtvis förutom knark, men det vet jag ingenting om), som svider och förstör dina stackars förkylda slemhinnor så som mentolnässpray. Kom nu inte och säg att jag inte varnat er.

Min överkvinna

Jo, jag har mött min överkvinna. Inte för att det på något sätt är frågan om en revolverduell i skymningen, som tur är. Men hon gör mig stum. Inte ett ord vill ut ur fingrarna. Jag har börjat läsa Hör bra hur ditt hjärta bultar i mig, och jag har tre saker att säga.
1. Det är den snyggaste boken ajg någonsinn hållit i.
2. Den är bättre som bok än som blogg.
3. Den får mig först att vara så inspirerad att jag först inte vet var jag ska börja, sedan alldeles tyst.
Jag ska smutta på den. Lite varje dag. Ransonera. Det är då det blir bäst.
När jag har läst klart ska jag investera i den matchande anteckningsboken. Så får vi se vilka stordåd det blir. Men jag tänker inte flytta till Frankrike också, någon egen stil får jag väl ha kvar.

hårigt

Tomten har varken problem med dålig skäggväxt eller flint. Det såg jag tydligt.

Fint.

Hemma igen. Men vi har lite vajsing med telefón och bredband, så bli inte oroliga om vi är okontaktbara.
Julen var fin. Med riktig finsk tomte, som kanske inte var bättre på finska än oss, men låtsasfinska funkar alltid. Succé gjorde också Farmors köttbullar, och den sedvanlige ihopblandningen av paket, i år toppad med rätt rimm på fel paket. Nästa år ska vissa personer få julklappspapper i varsin färg av mig. Eller så fortsätter vi blanda ihop, det är också roligt.

God Jul

God Jul i vårvädret. Nu drar vi söder ut. Men vem vet, vi kanske är tillbaka redan imorgon.

Patriotism

Varje jul blir jag Hallands-patriot. Måste bara äta grönkål, för att det är så halländskt. Jag kommer inte ens från Halland. Övriga året retar jag mina föräldrar för att de är hallädska. Konstigt. Idag har jag gått så långt att jag trotsat överrenskommelsen om modernisering, avstått Arlas uppdaterade grönkålsrecept, och istället gjort riktig grönkål. Med både grädde och hemlig ingrediens. Och den blev nästan lika god som mormors. Nästan.
Resten av året är jag Mölndals-Patriot. Trots att jag lade så stor energi på att tycka illa om Mölndal när jag växte upp där. Samtidigt som jag försvarade det mot ohyffsade påhopp från diverse göteborgare, så väl infödda som inflyttade. Varje gång jag ser Mölndal på TV måste jag skrika o o o Mölndal, och höjja näven. Det blir en lite konstig reaktion, för Mölndal är nästan bara på TV när det ligger under vatten.
Ganska ofta är jag också Majorna-Patriot. När jag ser ut från Masthuggskyrkan eller från Älvsborgsbron eller från toppen av Berget. Då kan man ana ett uns av oförtjänt stolthet i min blick.

Svinbassäng?

Hmmm... jag får en väldigt äcklig bild i huvudet när jag läser ordet suggpool. Jag blir också lite glad att jag är pälsdjursallergiker, så jag inte förväntas söka det här jobbet.

Fotografkarriären

När jag var femton bodde jag i en källare på ett radhus. Gillestuga skulle kunna beskriva rummet, om det inte vore för att det låter så stort, så motivtapet, så bastu, så öppen spis och så mögelskadat. Det enda som stämde in var nog motivtapeten, visandes ett stort slag med små soldater över en hel vägg, som mina föräldrar dock hade smaken (?) att tapetsera över med vit väv när vi flyttade det. Det var några år innan jag flyttade ner. Det var ett fint rum. Smala fönster högst upp vid taket, ut mot marknivå. Rummet hade en förmåga att bli lite mörkt. Perfekt, tyckte jag som hade sett bilder min pappa tagit när han var yngre. Vi var en hel hög tjejer med fotograferande pappor. Med avlaggda Nikkormater, Olympusar, Nikonar. Tunga som ett kilo småsten. Hårda. Som gav en blåmärken om man hade dem över axeln när man sprang. Som ibland kunde hämta fram stora kartonger ur gömmorna, fulla med bilder på folk som då var som vi var nu. Både unga och lite arga. Min pappa hade dessutom en förstoringsapparat.

Så jag byggde ett mörkrum i mitt rum. Svart plast för fönstrena, baljor med diverse vätskor lite här och var, där det fanns tillräckligt stor yta. Och började lära mig mörkrumsarbetets konst. Jag blev lite konstig i huvudet av att sova i alla fixvätske-ångor också. Men det gjorde att jag kände mig väldigt hemma i mörkrummen på gymnasiet när jag började där. Det röda ljuset. Skrynkligheten som fingertopparna kunde få. Pillet. Tänkandet. Rattandet. Det var till och med värt att gå igenom mörkrumslussarna för att komma in dit. Mörkrumslussarna var som en stor svart tub som man stängde in sig i, snurrade lite, och kom förhoppningsvis ut på andra sidan. Om de inte hakade upp sig.

Och jag började tänka på alla de där timmarna jag spenderade där nere, igår när jag skulle sova. Alla motiven som framträtt. Vännerna som bara fanns där. Som man inte pratade så mycket med utanför mörkret. Skrönorna om tryckerieleven som tyckt att det var för mörkt i framkallningsrummet, så han tänkde sin tändare, och förstörde massa bilder från en semester, i ett avlägset land. Vikarierna som visste exakt vad de skulle säga för att man skulle sväva på moln i flera veckor. Praktikplatshandledarna som drog upp en tidigt i vintergryningen för att invänta det perfekta motljuset till frostnupna nypon. Som tog ner en på jorden, visade alla de där bilderna de var tvugna att ta också, på företagsledare, bilar. Då jag kände tack, men nej tack. Det där vill jag inte. Kan jag inte välja fritt så får det vara. Får jag inte stå och fota mina gitarrkillar, mina konserter, mina vänner och få hutlöst med pengar för det så får det vara. Trist inställning kanske. Men jag hade faktiskt inte talangen, eller tålamodet. Ibland gäller det att inse det. Ta ner drömmarna en nivå.

Det finns en känsla, som jag saknar mest av allt. Det är det där lilla, lilla klicket, som blir när man sätter fast negativremsorna i de för avseendet framtagna special-klämmorna, så att man kan hänga dem i torkskåpet utan att de fladdrar in i varandera. Hur det där lilla klicket känns i fingrarna, det är min motsvarighet till bubbelplast. Med det i bakhuvudet, är det inte helt lätt att helhjärtat gilla digital fotografering. När jag hamnat precis i skarven. Med stört tyng på det benet som fortfarande befinner sig i mörkrummet.

Tack för hjälpen?

Nej, Cliff, jag ska inte klaga över att jag fick gå till AF idag, det kan jag hålla med om tar priset i självömkan. Jag hade tänkt gnälla över att min arbetsförmedlare inte kan stava till trädgård. Men jag låter bli. Någonstans ska man ju placera de som inte får andra jobb. På arbetsförmedlingen, till exempel?


(Javisst. Jag slarvar och slinter hej villt på tangenterna. Men inte med samma stavfel fyra gånger på raken).

MuppSpace

MySpace bara krånglar när jag ska lägga uppp bilder. Den här får hamna här istället. Rätt åt er, muppspace!

Jag håller på och leker med PXN8.com, som Stationsvakt tipsade om när jag frågade om ett enkelt bildbehandlingsprogram där man framförallt kan ändra storlek på ett smidigt sätt. Det är ett roligt program! Lagom lätt, som Paint. Bra uppladdning ifall tomten kommer med Photoshop. Nästa steg blir kanske ett konto på Flickr eller vad det heter. Åh, jag skulle ha blivit fotograf. Vad rolgit det hade varit. Om världen hade varit ett lite bättre ställe, så man slapp fota Volvo-gubbar för brödfödan, som mina handledare skrämde mig med när karriären var på väg åt det hållet och jag var yngre och naivare.

Inslagen

Idag har jag ägnat fyra (4) timmar åt att slå in paket. I ¨förrgår minst en timme. Det är långt mycket längre tid än vad jag har lagt på att shoppa paket. Tiden går fort är man har roligt. Speciellt när man har köpt en paketsnöresstrimlare till sig själv i förtidig julklapp.

oj.

Nääää. Nu ljög jag.

Fastnat i ett spår

Min hjärna har fastnat i julklappsrimm-spåret. Det är därför svårt att producera något vettigt här. För att ni inte ska bli aldeles ledsna, kommer här ett litet rimsmakprov. Sedan kan man ju fundera över varför inte jag är rapstjärna.
Dagens klapprimm:

För att undvika frostnupna kommunikationer
Snart från strumpan du kommer höra toner

Gissa det om ni kan! Facit kommer då paketet är öppnat!

Länkarna och presentation

Jag har tänkt ut lite principer för vilka jag länkar till. Därför ryker Onekligen, men det betyder på intet sätt att jag tycker hennes blogg har blivit dålig eller så.

In kommer istället.... Låt mig presentera:
Stationsvakt!
En blogg jag läst väldigt länge. Som jag tycker om för att den där stationsvakten, som faktiskt är just stationsvakt på riktigt, tänker på de där ibland till synes små, men ack så finurliga sakerna. Och han inte bara tänker på dem, han skriver om dem med. Inte nog med det, han skriver bra. Han kan också en massa, och ger bra tips om program och så. Och inte nog med det, ännu en gång, hans blogg är snygg också. Supersnygg!

Och låt mig nu få uppdatera med: ...trumvirvel...
Helena! En otroligt smart och duktig tjej, som jag började följa när jag insåg att vi har en del gemensamt, och ändå inte alls. Fascinerande med sådana kontakter! Hennes blogg är inte "bara" en blogg, det är blider, det är böcker, det är filmer! Jag gillar speciellt hennes ett-foto-i-timmen-projekt.

Ni andra då, ni som läkar? Har ni kriterier och i så fall vilka?

Granen 3

Så reser de samma fula gran igen! Man hade ju kunna tro att det om inte förr borde ratats nu, när den blivit helt tilltuffsad. Men nej. Nu står den där och retas.

Sista veckan

(Och plötsligt kom jag tänka på uttrycket "Fössste goe fäskpotatisen", helt fel årstid.)

Jaha, sista veckan innan julafton. Och vad ska ajg göra då? Mysa till det lite i all min ledighet kanske? Baka lite mer? Pynta lite mer? Laga lite mat? Nähä. Jag ska till Arbetsförmedlingen! På fredag! Den 22 december! Och den som påstår att Af inte existerar för annat än som ett gigantiskt straff, den måste jag nog slå hårt i magen. Eller i huvudet.

Pynt

När fan blir gammal blir han religiös, brukar min mamma säga. Och jag, jag börjar pynta.

Granen 2

Ha! Det ryktas att motståndet mot granen tillslut blev den övermäktigt. One gran down! Mouahaha!

Nu undrar jag bara om det var El_pedro som ordnade saken på väg hem, om jag i ett vagt ögonblick som jag inte minns plockade fram en motorsåg, eller om det för första gången i historien var den veiga göteborgsblåsten som gjorde något bra?

Yngre

Idag har jag ägnat mig åt en föryngringsprocess. Jag skaffade mig en sida på Myspace. Trots att jag inte är rockstjärna, trots att det säkert var flera månader sedan som jag senast funderade över vad jag skulle säga i mellansnacket när jag skulle stå på scen om jag var rockstjärna.

Nu känner jag mig ung. Fast också lite gammal och teknikhandikappad, eftersom ajg inte lyckades lägga upp några bilder.

Skrämmande mycket folk där, på myspace. Skrämmande många kompisar från förr. Och nu ger det sig, om de vill vara vänner med mig nu med.

Grannar o o o o Grannar

Mina grannar idag:
- De med samma efternamn. De har bara samma efternamn, brevbäraren får tro vad han vill.
- De vi kallar KurtOlssonochhansfru. Idag var de nere i granskogen/på torget och valde och valde. För att slutligen komma hem med den finaste, finaste granen. Och ställa den i entrén. Och pynta den med jättefint, jätteantikt julpynt. Så jag blir nerväs att allt ska bli snott, och som gör mig väldigt glad att jag inte bor i Hjällbo. Och som sprider grandoft i hela trappen. Hoppas ingen är allergisk.
- De som satt upp en lapp, och erbjuder sig sina tjänster som privatdetektiver. Som uppger både falska namn och falska telefonnummer, men sedan ändrat sig och skrivit vad de egenlien heter och sitt riktiga telefonnummer. De insåg väl att det skulle bli svårt att få uppdrag annars. De är nog inte riktigt vuxna.
- De trevliga, och uppenbarligen nyinflyttade, som lämnat fin lapp i vår brevlåda om att de ska ha glöggkväll/inflyttningfest ikväll, och vi ska säga till om det blir för mycket liv och glam, då är det bara att knacka på.
- Bratsen. Som bara borrar och bankar. Som vanligt. För ett halvr sedan fick jag höra ett rykte att de tagit ner en vägg, men vid det här laget måste de verkligen ha en öppen planlösning, alternativt ersatt alla väggar med nya och laggt till spegelvägg. De är de tråkigaste grannarna man kan ha.

Annars inget nytt, här uppe på Berget.

Fel.

För sjuhundrafemtielfte gången fick vi fel post. Mitt f.d efternamn finns i en lägenhet till i det här huset, helt utan att vara släkt. Därför har jag satt en extra namnskylt, med mitt förnamn på, på dörren. Så att vi bara ska få brev adresserade till Lisa S..... Men nej. Posten vill gärna att jag ska heta Kerstin i förnamn. Och idag, när jag tassade efter brevbäraren och påpekade att det blivit lite tokigt igen, fick jag dessutom reda på att jag har en son. En Walter. För det kan ju inte vara så att det är Kerstin, två trappor ner, som har en man som heter Walter? Jag undrar hur mycket brevbärarna fantiserar ihop, om diverse familjekonstellationer. Det hade nog jag ägnat mig åt, långa släktskap av namn, egenskaper baserade på tidningsprenumerationer och konstiga brev. Vänner baserade på vykortens sol och bad. Förstår att det blir mycket att tänka på, så här i julkortstider.

Som i sagan

Idag fick jag och KäraKompisK hittelön. Jag trodde inte att sådant existerade längre, att den enda kategorin som möjligtvis fortfarande gällde inom ämnet var "hitta massmördaren tex Saddam i en grop-belöning". Jag trodde att hittelön var något som mest existerar i Pippiböckerna. Det är lite Astrid Lindgren över hittelön. Hittelön och jovaliska poliser liksom. Men vi fick det. Vi hittade en plånka, utanför en frissa, eniroade lite, ringde lite. Och så fick vi hittelön.

(Detta kan betyda att mitt tidigare knarkande i sjäva verket var gratis! Att jag till och med gått plus! Vilket kan betyda att jag har lite, lite rätt att köpa nästa te-kanna jag dyker på. Trots att vi har tre.)

Jag -en porslinsknarkare

Jag skulle inte alls in där. Skulle bara gå och handla lite köttfärs, och sedan hem för att göra lasagne. Men det var ju öppet. Och man får ta tillvara å tillfällena, det är inte alltid man får komma in.

Jag skulle ju bara in en snabb sväng. Rekognisera lite, se om de hade uppdaterat sig, fått in något nytt. Spana efter de perfekta julklapparna, de som man aldrig kan veta var de dyker upp.

Ut kom jag med fyra stycken djupa tallrikar. Rörstrands "Bimbo". (Väldigt roligt namn på en porslinsservis från någon gång på 50-talet)

För fyrtio spänn. Lycklig.

Vi har ju bara fyra djupa, om man inte räkna de två stora och de två små och skålarna som används som djupa. Jag kan inte låta bli att köpa porslin. Står det rätt sak under, de rätta stämplarna, från den räta tiden. Om det dessutom är superfynd som idag, så är det omöjligt. Trots att skåpen snart inte går att stänga längre. Jag kan inte hejda mig själv. Men jag är glad så länge jag inte börjar handla på tradera och dyligt. Det skulle vara förödande för framkomligheten i vårt kök.

Jag är dessutom blandmissbrukare. Porslinskopparna har jag ju redan berättat om. Och jag är farligt nära att trilla dit på 60-talsplast också. Ostkupan Jonas står redan i skåpet och snyggar sig. Det bärjar nog bli dags för det där torpet snart. Det där jag ska använda allt.

I morse

I morse stod müsliburken redan på bordet. Jag har en förstående man. Tack.

Uppdaterad:
Jag varierar mig i alla fall. Nyss låg det plötsligt mandel över hela köksgolvet. Jag tror jag är i puberteten.

Lucia i år igen

Granen

Varje gång jag gått ner för Berget nuförtiden så blir jag lite rädd. Jag går förbi stan´s fulaste "rabatt", som jag snart inte kommer kunna hålla mig ifrån att guerillagardening:a, eller sanrare guerilla-ogräsrensa. In genom en gångtunnel, brevid Thaien. Och möts av...
En skog! En kompakt vägg av gran! Får knappast känslan av att jag snart ska komma in på snygga Chapmans Torg, utan snarare att storskogen väntar på andra sidan. Ser nästan älgarna skymta. För till Chapmans Torg har Staden inte kostat på sig den bästa julgranen. Chapmans Torg har fått den sista i lagret, den som inte ens Biskopsgården ville ha. Chapmans Torg har fått granen som, om den vore människa, skulle vara så tjock att den inte skulle kunna gå utanför dörren. Granen är bredare än vad den är hög. Och full av fula kottar. Och extremt fult lampbehängd. Men mest av allt är den tjock. Tjockare än en hel urskog. Man får känslan av att man kommer att behöva hugga sig fram till Baloo´s Livs. Det börjar klia i motorsågsfingrarna. Men det hade inte varit någon idé. För på andra sidan tjockgranen har en julgran-för-hemma-bruks-försäljare just satt igång sin verksamhet. Det är som ett julgrans-reclaim-the-torg. Lite mysigt, men lite för mycket. Och skrämmande.

Dagens platsannonstips

Haha, synd att jag inte riktigt har kompetensen för det här jobbet:
Hårdrocksgitarrist; NBV Göteborgs och Bohus län; Göteborg

eller kanske det här:
Viola Tutti; GöteborgsOperan AB; Göteborg

Dagens arbetslöshetstips

Om du känner att du har lite för lite att göra, kommer här ett råd:
Börja varje morgon med att spilla ut din stolthet, den hemmagjorda müslin, på köksgolvet. Då tar det en stund att sopa upp, och du får snart göra ny. Jag har själv sett burken glida ur händerna på mig två mornar på raken nu, och snart spillt ut så mycket att det är dags att göra ny.

Nobelallergi

Jag undar en sak.
Om man är allergisk, som till exempel jag är, eller om man är vegetarian/vegan eller så (som inte jag är), hur blir det då på Nobelfesten? Ska man bara vara så otroligt tacksam och glad för att man fått komma på en så Fin Fest, att man bara ska peta lite tjusigt i maten om man är allergisk mot vad som bjuds. Eller finns det en lite ruta att kryssa i på eventuellt o.s.a kort? Eller ska man ringa någon? Kungen? Svenska Akademin? Eller är det hon superkvinnan som gör bordsplaceringarna, är det hennes uppgift att koordinera rätt specialtallrik till rätt gäst? Och kommer man i så fall, som fiskallergiker, mötas av den gamla vanliga misstanken, att man egentligen bara ljuger för att man inte tycker om fisk, och hellre vill ha falukorv?

Ohthankgod.

Jag gjorde det. När de erbjuder så snällt. Och sedan satt jag med hjärtat i halsgropen, tänkte på om det fanns någon jag kunde ringa om allt skulle gå fel, tänkte att jag borde haft någon här att hålla i handen. Tänkte på allt jobb jag lagt ner, alla skräckhistorier som jag kanske inte har hört, bara hört att de finns. Att allt bara skulle kunna försvinna. Tänkte på att jag skulle skriva ungefär så här. För att hålla distansen. Det är bättre ibland, att tänka i textmakarläge, istället för på vad som verkligen händer. Efter en stund var jag tvungen att resa mig. Gå några varv i lägenheten, titta lite i en tidning. Försiktigt kika ut från köket in i vardagsrummet. Kasta ett öga på datorn.
Hjärtat kan åka tillbaka på rätt plats nu. Bloggen försvann inte. Allt verkar se ut som det ska, jag har inte riktigt vågat titta så noga. Förr eller senare ska väl alla byta till betablogger. Nu är det gjort. Och det fungerade! Tur.

En vacker dag ska jag säkerhetskopiera också.

Uppdaterad 1:
Men va fa-an. Å, ä och ö funkar ju bara i de löpande texterna. Vad är det här för skit?

Uppdaterad 2:
Näe, jag tycker inte om det här. Och ska jag hitta på rubriker o.dyl till länkarna som inte innehåller å, ä, ö? Det verkar vara omöjligt att hitta hjälp om hur man fixar till. Skit!!!!!! Och så är det fult, det här där man skriver texten. För stora bokstäver. För mycekt valmöjligheter. Jag hatar valmöjligheter, jag borde förstått att det här inte var något för mig, och spjärnat emot in i det sista.
Och dessutom fungerar inte Feedreader som jag vill. SKITTEKNIK säger jag bara. Varför kan inte allt vara som i förra veckan, ungefär?

Det riktiga svarta guldet

Mikebike skriver om kaffebryggare. Då vill jag också göra det. Det väckte lite för många tankar för att allt skulle kunna klämmas in på ett anständigt vis i en kommentar hos honom.

Han uttrycker frustration över sitt arbetes kaffebryggare, en Moccamaster. Och jag lider med honom, för kaffet på arbetsplatsen är nog nästan det viktigaste på arbetsplatsen. Inte för att jag är en sådan kaffeknarkare som behöver åtta koppar om dagen, men kaffet är alltid en källa till välbehövlig rast och kan, om man anstränger sig, ge en viss känsla av vardagslyx. Tidigare i mitt liv har jag druckit kaffe i perioder, och till exempel haft fredagsregeln, som visserligen gjorde fredagarna ännu lite bättre eftersom man då fick dricka kaffe, men som samtidigt gjorde de andra dagarna lite sämre eftersom man då inte fick något kaffe. Om man inte blev bjuden, det var undantaget. (Denna princip är att jämföra med att man "inte röker" om man bara köper små paket och/eller bara röker när man blir bjuden). Den fredagsprincipen övergavs dock snabbt då jag började arbeta som sopslusk/Miljövärd. Där började vi minsann arbeta klockan 06:00 varje morgon, och jag var ju tvungen att hänga på de tuffa grabbarna. Sedan satt vi och fikade en timma innan de andra kom. Då gick vi ut och åkte traktor och grävde bland sopor. Kanske mest åkte traktor. Gärna ner för trappor, det var tufft. Hur som helst så hade dessa tuffa killar och deras kollegor fått nyrenoverat sitt fikarum strax innan jag började. Förmodligen för att de skulle sluta gnälla så mycket över att de var underbemannade. De hade gemensamt beslutat att köpa in en kass, billig varmchokladvarsendaeffektärbrännsårpåtungan-automat, för att sedna kunna lägga pengarna på en något bättre kaffebryggare. En bryggare de alltid skröt om, om någn kom och hälsade på. En Moccamaster. Själv måste jag säga att jag tycker det är lite ironiskt eller kanske lite rörande att de, ute i sunkigaste förorten, till sina mackor bestående av barkis med falukorv som de kört några minuter i micron, minsann skulle dricka Finkaffe. Apparaten i fråga kändes lite felplacerad, och passar säkert bättre in på ett Riktigt Kontor. Allt eftersom karriären fortsatte och jag bytte område efter område, kom jag även i kontakt med en cafébryggare, med portionsförpackat kaffe, samt aldeles vanliga elbryggare beställda fr¨ån katalogen märkt Fasrighetsförnödenheter.
Hur som helst blev jag en kaffedrickare av stora mått där, men det märkte jag inte förrän långt senare, då jag avsade mig rutinen att jobba och på så sätt få kaffe på Bestämda Tider. Strax innan jag slutade jobba ökade jag dessutom på beroendet genom att alltid offra mig och dricka sista slurkarna vid varje rast, då vi ständigt gjorde för mycket kaffe på pin kiv. Det var som om jag tyckte synd om den sista skvätten, eller kanske det var en abnorm yttran av miljömedvetenhet och försök att minska resursslöseriet här i världen. Som bara slutade med att jag drack två muggar kaffe klockan sju, nio, ett och ibland fyra. Och då var det inte ens Moccamasterkaffe.

När jag sedan blev arbetslös upptäckte jag saknaden. Och att jag blivit en riktig Kaffetant.

Fördelen med att vara arbestlös, ur kaffedrickarsynpunkt, är att man själv har den totala, ljuvliga, makten över hur kaffet ska framställas. Lyckligtvis är jag stolt ägare till en Perkulator. Den överlägset bästa kaffemaskinen. En pensionärsvariant, kan man tycka. Man skulle kunna oroa sig över att jag blivit lite väl påverkad av kaffeångorna som sprids genom brevlådorna varje dag vid elvasnåret. Om det inte vore för det faktum att jag älskat perkulatorkaffe längre tid än jag bott här i PRO-land. Perkulatorn är inte bara en kaffeframställare av ypperlig klass. Den är även, om jag hade varit ett fan av djur, en ersättare till allt vad husdjur heter. Inget purrar och spinner så hemtrevligt. Att den dessutom inte hårar och är i det närmaste totalt allergivänlig, det är en bra bonus.

I skåpen finns även en Kaffekittel i rostfritt, en relik från barndomshemmet. Den ska en tratt vila på en aning vingligt, och kaffet ska Bryggas. Sedan, för att kaffet inte ska bli kallt det första det gör, ska den stå och vibrera på svag värme på spisen. Den används enbart vid riktigt stora kalas nuförtiden. Så stora att det inte skulle få plats här. Men den är snygg. Och en vacker dag, på det där lanstället där jag ska använda alla mina 36 kaffekoppar, där kommer den säkerligen att komma till användning.
I min mans ägo finns även en Presso. (Jag har också ägt en, men den har flytt sin kos). Pressokaffet är bra. Inte riktigt som perkulatordropparna, men bra. En som är mindre förtjust i pressokaffet är min Farmor. Det ryktas att hon helst tar med sig en egenbryggt termos då det vankas kalas hos Farbrodern, för där finns det bara Zoega och presso. Ingen elbryggare med Gevalia där inte. Men det är bara ett rykte. Min Lilla Bror är en kaffedrickare av stora mått. I några år misstänkte jag att han tog igen sina machopoäng som han förlorade på att inte dricka öl, genom sitt kaffedrickande. Det ska vara jätte-mycket, jätte-starkt och framförallt jätte-ingenmjölk. Nu har han börjat dricka öl, men har fortfarande inte lärt sig att man ska ha mjölk i kaffet. Därför kan jag inte riktigt betrakta honom som vuxen än. Men han har en presso. Given av mig.

Den tuffaste kaffemaskinen måste ändå vara DonPedron. För mig förknippad med kemilaboratorie, älgjakt och köttsoppa. Tidiga mornar eller kalas. Jazzdans. Det finns en DonPedro bland mina vänner, om den finns kvar. En alldeles speciell en. Kurtans DonPedro.

En annan, minst lika viktig bryggar-accosear är Burken. Jag har två. Till mitt lilla förtret var det inte jag som blev arvtagare till den snyggaste burken från barndomshemmet. Fast jag har ju två egna. En från Mormor, som hade förmågan att se vad ett hem behövde, och i present då jag precis flyttat hemifrån gav mig, inte bara ett decilitermått och en elvisp, utan även en kaffeburk. En brun, med en nostalgisk bild på en kaffekvarn på. Tyvärr har förslutningsanordningen inte riktigt velat hänga med, men det är löst med ett matchande gummiband. Det är i den burken Perkultatorkaffet bor. Det grova. I kylen står också Marimekkoburken. Med vardags-trattövermugg-bryggkaffet. Det som åker fram när jag inbillar mig att mödan är störra än belöningen av att än en gång diska alla delarna till Perkulatorn. En inbillning jag gång på gång motbevisat, och jag borde skakat av mig.

Ulla-Bella.

Ja. De behöver en ny sekreterare/adminsitratör. En som inte är så förtjust i bindestreck. En som kan acceptera att vissa ord mår bäst av att vara sammansatta.

Världskulturmuseéet söker sekreterare.

Som en för tidig julklapp

Gillestugan blir Bishops Arms! Kan ju inte bli mycket bättre. En anledning att ta sig så lång bort som till Järntorget, med andra ord.

Kollega!

Minsann, den gamla idolen har börjat blogga. Mannen/gubben med rösten som får det att krypa, som får en att lipa. Mannen/gubben som egentligen verkar ganska irriterande som person, som är en legend, och vars självbiografi jag läste med ett slags skräckblandad förtjusning. Bilden kanske nyanserades, blev kanske både bättre och sämre, men ville jag verkligen veta. Nu får vi veta mer, kanske. Nu ska det varas modern, nu ska det bloggas. Jag ska läsa. Men blir det för mycket, stänger jag av och lyssnar på Ballerina istället. Jag tror dock att det är en ära att få tillhöra samma skrå som denna mossbevuxna sten med rösten from hell.

Låt mig länka till vår nya kollega: Freddie Wadling!


(hade jag bemödat mig att lära mig hur man lägger upp låter i bloggen hade det här stycket följts av mina Freddiefavoriter, men det har jag inte).

Koppling?

Läser en recension i GP, av boken Från journalist till murvel, av Birgit Petersson. Mitt i texten kommer dessa rader:
Vid denna tid jobbade en stor skara av bohemiska och i många fall förfallna individer som notisjägare; de sålde dagligen notismaterial rörande myndigheter och domstolar mot kontant betalning. Det gällde att förmå tidnignen ägare att avstå från dessa "underleverantörers" tjänster eftersom de drog vanära över pressen och tidningsmannayrket.

Och de får mig att associera till bloggare. Förutom att vi oftast inte får betalt och att våra ämnen inte begränsar sig till myndigheter och domstolar (som tur är), och att våra "notiser" förmodligen inte kommer att hamna i tidnignen.

Inte det heller

Nähä, jag fick inte det jobbet heller. Det börjar bli svårt att inte känna sig lite lätt dålig och smått värdelös nu. Det är inte roligt att vara arbetslös om ingen vill ha en, om det inte är så självvalt längre. Det suger att man över huvud taget bryr sig om att mäta sig själv mot vilka jobb man har/får/inte får. Det är ingen hit att mäta sitt värde i duktighet.

Kvällens tema.

Hela matlagningen, framdukningen och ätandet hade ett samtalsämne. Om du bara fick titta på två tv-program resten av ditt liv/ om du bara fick äta middag med en person resten av ditt liv, om du var tvungen att snuska dig med / om du var tvungen att vara med på omslaget till... XX eller XX... vad skulle du välja? Vi kom på många bra. Men. Skulle jag skriva dem här, skulle jag få väldigt många oönsakde googlingar. Det är synd, men jag låter mig begränsas, idag.

Duktigt Käck

Idag har jag sökt fem (!) jobb. Alla utom ett har varit precis sådär äppelkäcka ansökningar som arbetsförmedlingen så gärna vill att man ska spamma företag med, oavsett om de vill anställa någon eller inte. Och jag har varit så käck att jag nästan kräks. Dags att bara vara onyttig, slö och likgiltig resten av dagen. För nu har jag gjort min plikt för idag.

Dagens husmorstips

Försök inte hinna med att hänga tvätt, plocka disk och vattna blommorna samtidigt som du startar din laptop och lite förstrött noterar ett felmeddelande och som av en händelse trycker på F1. För då har du ingen aning om varför din dator plötsligt bestämt sig för att dö efter att ha visat Windowsloggan en sista gång.

Bonustips: Spara inte CVn och annat som är så där skittråkigt att skriva, enbart på tidigare nämnda dator. Du blir så sur när du måste skriva om det.

Inte i år igen

I år tänker jag inte besöka HDKs julmarknad. Jag blir ju bara arg. Som förra året. Livskriser finns det för många redan, det skulle inte vara bra om jag började fundera på den där banan igen. Och inspiration till julklappar behöver jag inte. Speciellt inte sedan jag kom hem från min Kära Farmor med det du ser på bilden ovan. SÅ retrorätt. Jag tror bannemej att jag måste lära mig sticka.

I år igen

Åh! http://www.oioioi.se/ kör sin underbara julkallender i år igen! Måste ses. Otroligt hör nivå!

Efter, under och före

Homemakeovern är färdig. Det blev den egentligen häromdagen, men det tog några dagar innan jag övertalat mig själv att det är av OtroligtStortIntresse för resten av världen att titta på bilder som visar en bild på en gräddvit vägg, vårt matbord i vardagsrummet dit det tillfälligt förvisats, och slutligen, en sunkig vägg innan allt tog sin början.

Men sedan

När det är självkänslan som ska kläs. Som ska byggas på med lager på lager, och så ett extra för de stora utmaningarna. När högen av provade outfits bara växer, ur garderoben, över hallgolvet, in i vardagsrummet. Då hjälper det inte hur mycket man har shoppat.

Så här.

Bloggen är som en stor, tjock hushållsgris som äter allt lika glatt. Kanske synd för den.