Äntligen!

Så äntligen var det dags. Att ta ut bröllopsskorna på en första vårpromenad. Och för en liten, liten stund, var jag snyggast i stan.

Att låta som om jag har klackskor på mig, är dock något jag aldrig kommer att bli van vid. Så jag försökte tassa fram. Snygg som snus.

Rykte

Det ryktas att brorsnor är med i kommande nummer av Okej. Hur coolt är inte det? Äntligen en ursäkt att köpa Okej!

Hej KP!

Min man sitter och skriker Hallå!?! i vardagsrummet, och har headset på sig.

Är det normalt?

Han säger också att han inte fattar någonting, och det är ett tv-spel inblandat.

I verkligheten

Alltså, vad är det för fel med modebloggarna egentligen? Hur gör de för att få saker att se så snygga ut? Jag har vid två tillfällen spanat in 1, en väska, 2, ett halsband. Som jag tänkt att oj, det där är något jag verkligen behöver investera i för det skulle matcha min snygghet på ett väldigt bra sätt. Oftast har jag gått några dagar och gottat mig åt kommande konsumtion, föreställt mig hur mycket lyckligare mitt liv skulle bli med dessa accessoarer, tänkt på hur snygga de är. Så visar det sig att grejjerna är skitfula i verkligheten. Att de inte alls stämmer med min bild av dem. Att de mest ser ut så i mitt huvud.

Ska det vara så?

Uttrycksproblem

Ett av mina favorit-uttryck är att gå ut på lokal. Det måste en restaurang/lokal-ägare ha snappat upp, för nu finns det ett ställe här i Gbg som heter just Lokal. Och eftersom det aldrig är dit jag menar när jag säger att jag ska gå ut på lokal, så blir det bara fel. Missförstånd har redan uppstått. Och jag känner mig snuvad på mitt bästaste gåbortuttryck.

För tillfället är jag så trött så att jag ser i kors, men jag ska ändå ut på lokal. Ska bryta min planerade åttavitaveckor. Som jag i och för sig redan har brutit med lite vin då och då, men nu ska jag kosta på mig att bli lite salong. Det ska bli bra.

Highway to ?

Yogan är bra. Men den är verkligen en utmaning på slutavslappningen, då det är en aning... medhörning från gympasalen brevid. Det är inte helt lätt att slappna av med Highway to Hell i bakgrunden. Speciellt inte i technoversion.

Seger åt kulturkoftorna!

Jag har övertalat min man att köpa det braiga museum-årskortet. Nu måste vi gå på minst två museum till i år, för att det ska löna sig. Själv har jag tjänat in mitt, på tre besök.

Stadsmuséet var det museum som fick äran att besökas av oss idag. Oj. Det är verkligen, verligen stort. Elva olika utsällningar samtidigt! Sicken tur att man får komma tillbaka fler gånger. Utställningen om killar var inte alls lika bra som jag väntat mig. Den var väldigt... liten. Utställningen med göteborgsbilder var den bästa, att luska ut var fotona var tagna och hur det ser ut där nu. Att fascineras av att spårvagnarna förr i tiden hade en skylt de satte upp om de var fullsatta. Sunkiga bakgårdar från här i krokarna. Berg som inte längre finns. Efter det orkade vi inte riktigt ägna samma entusiasm åt resten av utställningarna. Men jag fick se dockskåpen som stod på stadsbiblioteket när man var liten. Coolt att man kan känna igen något så väl, när det var så länge sedan man såg det senast. Jag måste ha ägnat ofantliga mängder tid åt att glo in i de där skåpen. Allt var fortfarande lika pyttigt. Hunden fanns kvar. Men en liten killdocka hade däckat.

Tomt var det på muséet. Helt ödsligt. Bara en pappa med två barn, som gick och fikade efter att ha inventerat barnmuseumsköket en kvart.

Hade jag haft barn skulle jag släpat med dem till stadsmuséets barnavdelning mest varje dag.

Borta!

FeedReader togs just bort från datorn. Skönt.

Och det var "bara" 52 stycken bloggar som fick följa med till Google Reader. Hur ska jag hinna jobba? Vad då bloggberoende? Tur att inte alla uppdaterar dagligen.

It´s a lucky day.

Köksstolar skulle inhandlas, i sällskap med en hel del annat viktigt på Ikea. En heldag, var det planerat. Och jag hade kanske mitt livs tur. Där stod de, på fyndavdelningen! Tre av de fyra stolar jag skulle ha! För halva priset, utställningsexemplar i perfekt skick! Kalaset blev 600 spänn billigare än vad det skulle blivit. Och när jag kom till hylla 29, fack 3, insåg jag att den fjärde stolen var den sista som fanns. Det är högst troligt att jag nu förbrukat hela mitt livs tur. Att det från och med nu inte blir någon mer tur, aldrig någonsin. Men det går nog att leva med. Jag är, mig veterligen, den enda i hela världen som haft riktig snortur på Ikea. Det känns fint, speciellt och samtidigt lite spännande.

Henrik var är du?

Henrik var är du?, originally uploaded by Buskisblog.

Jag hjälper den där Silje på traven lite. Var är du Henrik?

Hur spännande som helst. Och inte så lite romatiskt. Om inte allt ihop bara är konst-fejk. Man vet aldrig.

Ett måste

Jag måste nog verkligen köpa sådana här skor. De är nog de snyggaste jag någonsin sett.

Bra

Nya Weeping Willows-skivan är så bra att jag skulle kunna börja gråta varje gång jag hörde den, om jag lyssnade ordentligt. Det må vara patetiskt, men så är det. Jag har den i mp3-spelaren med skräckblandad förtjusning.

Sparas!

Man ska aldrig slänga någonting.

Idag har jag gått omkring och känt mig fin i berklock innehållandes bild på en av de Första Kärlekarna.

Idag har jag gått och saknat en handväska jag senast använde i tolvårsåldern. Vart har jag gjort av den?

Tårar, en fråga

Kära mänsklighet!

Finns det ett litet lager tårar i tårkanalerna hela tiden, eller produceras de blixtsnabbt när de behövs?

Tårar bildas i tårkörteln. Den ligger ovanför ögat bakom benkanten. Därifrån flyter tårama över ögonytan och sugs från inre ögonvrån genom de tunna tårkanalerna till näsan.
Tårkörteln ligger vid yttre ögonvrån i ögonhålans övre del just bakom benranden. Tårkanalerna och tårsäcken finns vid inre ögonvrån.
Tårarna sugs in i tårkanalerna och pumpas till näsan med hjälp av rörelserna i ögonlocken. Om ögonlocket rör sig för litet t ex efter en ansiktsförlamning, blir ögat fullt med tårar som sedan rinner på kinden

Men när?

Lisa vs Risenta Nu med Bildbevis!

Här är det, det lilla livet. Och de feta cashen är på väg.

Åh nej

Åh nej. Risenta vill att jag ska ringa dem. Kan ju omöjligt hålla samma alerta och upprörda ton som i mitt mail, det går inte. Mailet satt jag ju och skrattade när jag skrev. Ska jag prata med dem kommer jag säkert att prata bort allt och inte alls få feta cashen. Och avslöja att jag inte längre är vegatarian. Shit!

Att göra någon glad

Jag har idag avslöjat den stora hemligheten. Det finns bara ett sätt att göra Arbetsförmedlingen glad och nöjd. Ett sätt att bli trevligt bemött, att slippa bli ifrågasatt om jobbsökarfrekvens, utbildningar och flyttplaner. Man ringer och berättar att man fått ett jobb. Ett jobb som man fixat alldeles själv. Utan deras inblandning. Förmedlaren jag hade äran att prata med imorse blev så nöjd, att jag misstänker att de blir bjudna på tårta när deras små "kunder" äntligen skärper sig, skaffar ett jobb och inte kommer att vara till bestvär på flera månader. Förhoppningsvis aldrig.

Det får nog bli en bit tårta till mig med. För att fira att jag kommer att slippa oroa mig för AF på hela fem och en halv månad. Och att jag kommer kunna fortsätta på a-kassan direkt där efter. Men det vågar jag inte riktigt tro på förrän jag ser det.

Vän av ordning skriver till Risenta.

Hej!
Häromdagen skulle jag som vanligt avnjuta min frukost, bestående av musli, yoghurt och, som pricken över i; Era torkade fikon över. Jag brukar hacka fikonen lite lätt, tycker det blir godare då. Och det är jag rätt så glad över, då jag denna morgon gjorde ett rätt så obehagligt fynd. Döm om min förvånig när jag hittade en förpuppad insekt i ett av Era torkade fikon. Det såg ut som en liten larv med hårt skal, omgärdad av vita, spunna trådar. Att jag redan redan hunnit mumsa i mig en mängd fikon ur samma påse gjorde inte precis upplevelsen trevligare. Speciellt inte som jag till vardags undviker att äta djur, då jag sedan många år tillbaka är vegetarian.
Jag har fotobevis. Påsen var inköpt på Hemköp, förmodligen butiken på Stigbergstorget i Göteborg, och har ett bäst före datum som är 31/12/07, följt av siffrorna 84 eller möjligtvis B8. Några insekter står det dock ingenting om i innehållsförteckningen.
Nu undrar jag om jag ska våga mig på att äta era produkter i fortsättningen? Ska det vara så här?
Med hopp om bättring, Vänliga Hälsningar:
Lisa X

Råd?

Hjälp!

FeedReader är ungefär bajs. Men jag vill inte smurfa runt på varenda blogg okristligt många gånger om dagen, bara för att upptäcka att de inte har uppdaterat.

Google Reader, är det bra eller? Jag tycker det verkar krångligt, men det gjorde ju FR också innan jag lärt mig. Det gör det mesta innan man lärt sig. Jag är också lite skeptisk, för det känns som om google håller på att ta över mitt liv. En morgon när jag vaknar kommer jag inte ha kvar min egna kropp, den kommer att vara ersatt av något från google och det vill jag inte.

Vad finns det mer för RSS-läsare eller vad det nu heter? Vilka rekommenderas? Vilka ger en bara virus, eller nära i alla fall, och får datorn att flippa förutom FeedReader?

Mitt glammiga liv

Idag fick jag ett visitkort. Minsann. Det yppersta tecknet på att man lever ett flärdfullt, aktivt och innehållsrikt viktigt liv. Jag gav dock inget tillbaka. Har slutat gå omkring med de kort som producerades under gymnasiet och som innehåller symboler misstänkt lika Clipart.

Kortet i fråga fick jag på konditoriet. De tyckte att jag kunde ju ringa och beställa, som man ska göra som god samhällsmedborgare, innan jag kom och ville ha specialtårta.

Efter mig bildades det en lång, lång kö av arga tanter som ville fika. Men i min aningens understimulerade vardag är jag inte sen att ta alla chanser till snicksnackande, ens om det är med servicemänniksor, som till exempel ett konditoribiträde. Ge mig ett trevlighetsvariant av ett lillfinger, och jag slafsar i mig hela armen. Högt och ljudligt. Och nu vet jag vart jag ska ringa nästa gång jag har tråkigt. Visitkortet ligger på hedersplatsen i plånkan. Brevid kortet på min man.

Tårtan var också god.

Förlåt mamma!

Inatt drömde jag ett slags mardröm att min mamma hade startat en blogg, och skrivit i den ganska länge, men att jag hade glömt bort att den fanns. Sedan blev jag påmind på ett pinsamt sätt, och jag googlade och googlade i panik men jag kunde inte hitta den. Som straff var jag tvungen att gå på en gymnastiklektion på Chalmers med en konstig amerikan som tvingade mig att dansa ful jazzdans.

Analysera det om ni kan!

Cykelrastningen

Äntligen kom cykeln hem igen. Den har stått i Mölndal sedan i oktober och vägrat röra sig en millimeter. Äntligen fick jag med den. Nu står den i källaren, och jag är redo att börja strida om de bästa platserna och vem som har rätt att ställa sin cykel var igen.

Det finaste jag såg på vägen var längst upp i Sahlgrenskabacken. Vart man än kommer ifrån, har man äntligen segat sig upp för en lååång backe, och ser fram emot en lika lång nedförsbacke. Den lilla skymten av eufori i mina medcyklisters ansikte går inte att ta misste på.

Ullared

Ni gav mig prestationsångset.

Jag är en Ullaredsveteran. Eller GeKås, som vi införstådda väljer att benämna shoppingparadiset. Jag är där i genomsnitt en gång om året. Så jag är lika inslytad som vilken tant från Tanum som helst. Oförmögen att ge någons lags utifrånanalys, något vettigt perspektiv.

Vissa saker fascinerar mig dock vid varje besök;
De som handlar så mycket att de inte får plats i de extra stora kundvagnarna, utan måste stapla berg ovanpå. Plus ett gäng korgar på underredet.
Utropen om att någon har tagit fel kundvagn och vädjan om att lämna tillbaka och byta där de tog den.
Gubbarna som sitter i bilarna och surar, själva var de klara på en kvart men deras fruar behöver minst två timmar till, de är inte ens halvvägs.
Familjerna som radar upp en hel årskonsumtion skor på bandet. Det är både fascienrande och på något sätt lite sorgligt.
Att något som ligger i Sverige kan kännas så charter.

Ut på äventyr

Muffinsen är bakade. Blandbandet inspelat. Kaffet perkulerat och tappat på termos. Servetter och mjölk nerpackat. Stora shoppingpluskan framplockad.
GeKås här kommer vi!!!

Och just det ja. Det blev just någon form av snöstorm. Hur ska det då gå med vägkantsfikandet?

Faktiskt riktigt äckligt

I morse åt vi fikon på yoghurten till frukost. I ett fikon såg jag en död larv, inpuppad. Då var det inte så gott längre.

Nu drömmer jag om all fet ersättning jag ska få när jag skriver och klagar på deras produkter. Jag ska ljuga och säga att jag är vegetarian, så det blev extra traumatiskt för mig. Det kan de gott ha, larvuppfödarna.

Jag har bildbevis.

Orutinerat

Idag var kanske inte den bästa dagen att ge sig ut på sin årliga joggingtur. Med storm ute blev motståndet lite värre än jag tänkt mig. Ett underställ för mycket gjorde sitt till. Men nu är det gjort. Jag har varit ute och sprungit! Ett år tills nästa tur. Säkert.

Vino perfectamundo

Det perfekta fyndet en lonely fredagkväll: Precis ett glas vin! Bara till mig. Rättvist!

Världsomvälvande tanke.

Vad frustrerande det är, när man kommit på något, som man inte vet om det är smått genialt, eller i alla fall en helt ny tanke, eller ifall det redan är påkommet, avhandlat och uttråkat för länge sedan?

Det som slog mig är att Carrie i SATC är som en enda stor bloggare hela hon. Fast det har ni säkert redan kommit på för länge sedan, ni smarta.

Dagens I-Lands

Dagens I-Lands-problem:

När inte den frysta prinsesstårtan kan tina snabbt nog tills man vill börja titta på sin favorit-tv-serie på datorn, och man inte kan bestämma sig om man ska vänta med tårtan eller med att börja kolla.

Uppdaterat: Ingen magsjuka här inte! Man KAN äta gammal, fryst tåta om man vill. Tur.

Fysisk afasi

Det blir bara ajg. Det blir aldrig jag. Aldrig rätt. Jag är smått sugen på att möblera om tangentbordet.

Puddingfrossa

Blodpudding är det bästa som finns. Den ultimata maten. Blodpudding är mat som till och med funkar i bamba eller annat valfritt storkök. Blodpudding är dessutom billigt, frysbart och hållbart. Och snabbast i stan.

Har man tur bjuds man på blodpudding hemma hos min ömma moder med karl. Då får man bacon och vitkålslingonsallad till. Hos mig får man enbart lingon.

Jag har ju en del att ta igen. Under mina sisådär åtta år som vegetarian, som lyckligtvis tog slut för två år sedan, var blodpudding det enda jag saknade.

Idag kom jag på mig själv med att steka på lite blodpudding som ett litet snacks. Antingen har jag järnbrist, vilket jag faktiskt inte tror att jag har, eller så har jag blivit beroende. Senast jag åt blodpudding förutom idag, var nämligen i tisdags.

Konstiga saker

Nu har jag gått och väntat i en hel vecka på att någon ska utmana även mig att avslöja sex konstiga saker om mig själv. Men det är det ingen som gjort. Allt ska man behöva göra själv.

1. Jag tycker verkligen inte om djur. Inte ett dugg.

2. Jag har opererat mig i munnen, två gånger. Men jag har fortfarande inte hårdrockstunga, vilket känns som en förlust.

3. Jag har ett hjärtformat födelsemärke, som om de suttit någon annan stans än på knät nog hade fått mig att skämmas lite, för det ser ut som världens töntigaste tatuering.

4. Jag stjäl helst min mans träningsbyxor, och ignorerar att de fåt mig se ut som ett hiphopfån.

5. Jag har gått på samma universitetskurs som RobinssonJesus, men jag vågade inte tilltala honom en endaste gång på hela kursen, bara för att jag blev så nervös när jag tänkte att han varit på tv.

6. Jag blir orimligt skitarg på folk som inte beter sig ordentligt i trafiken. Cyklar jag kör jag gärna på folk som går på cykelbanan och tycker de får skylla sig själva.

Så där!

Färgblind

ursäkta, en liten fråga bara:

Är bakgrunden vit eller grå?

Jag har ställt om till vit, men det ser grått ut. Eller?

Överkurs

Alltså. Är det inte lite överkurs att som höggravid gå på Dolly Parton, med ett sånt där smycke som hänger över magen och ska plinga lite tyst så att barnet blir harmoniskt (och så att man kan stoltsera med att man minsann kommer att bli den bästa av mödrar)? Jag vet inte hur mycket foster hör, men jag är väldigt övertygad om att Dolly lätt överröstar det aldrig så harmoniska plingandet.

Påminnd

Min fotolärare är i tidningen idag. Min gamla fotoläraren, nu är jag helt fotolärarlös. På den där sidan som jag misstänker att det bara är jag och alla andra med lite väl mycket tid till frukost som läser. Den sidan som ändå har format mitt skrivande, som var starten, och kanske i samma veva även slutet, på min karriär som kåsör. Då, tolvårsåldern. Den där nyhetsvärde inte alltid är nödvändigt.

Han skriver att han hittat den första tussilagon, på golfbanan. Att han och hans son tävlar, vem som hittar den första. Han gör mig förvånad. Jag trodde inte att golf var hans grej. Men kanske om det bjuds på tussilagojakt. En behjärtansvärd tävling. Fin bild hade han tagit också.
Han var känd som lite hård men mycket rättvis. Jag kan förstå om han tröttnade, på vårt slarv, vår otålighet. Det skulle jag gjort. Våra tusen likadana bilder, som vi trodde var så originella och konstnärliga. Fast de alla hade samma motiv. Mystiska tjejer i långa kjolar i skogen, fulsminkade kompisar, instrument och förstärkare i kort skärpedjup. Idag kan jag inte lägre riktigt med säkerhet redogöra för hur det var, det där med kort skärpedjup. Skulle det vara stor eller liten bländare?

Och jag undrar om han skulle bli besviken, eller lite nöjd. Över att de kamerorna som kräver lite mer tankemöda ligger överst på min hylla och får ett allt tjockare dammlager. Över att tiden läggs på annat nu. Att siktet och skärpan mer är inställd på den där sidan i GP. Men fortfarande lika långt från golfbanan.

Nå så hur vaaar det?

Ska jag vara ärlig så blev jag lite besviken på Dolly.

Det var alldeles underbart. Bitvis.

Men också allt för segt mellansnack, för lite av en del och för mycket av andra. Elvisimitatören var bra. Covern av Imagine var så mycket att det inte kunde bli annat än strålande. 9 - 5 var kalas. Publiken var skit. Jag kanske är bortskämd i frågan om total hängivenhet, då jag gått på en och annan punkspelning för mycket i mina dagar, men lite mer inlevelse hade inte skadat. Lite mer tryck i spelandet hade heller inte suttit fel.
Partonskans hanterande av diverse underliga country-instrument imponerande stort.

Men.

Tyvärr är jag fortfarande inte helt övertygad om att hon finns på riktigt, den där Dolly.

Dolly here I come!

Okej. Jag har gått av mig den värsta ilskan. Piffat till mig. Coat of many colours i högtalarna. Man kan säga att jag börjar bli redo.

Fel

Idag. Dolly-dagen. Och ändå är jag så arg och missnöjd att jag kokar. Saken blir inte bättre av att jag råkade ta lite för mycket astmamedicin.

Saker att vara arg på:

• Alla JÄVLA barr som ligger på balkongen trots att jag skurade där igår. Satans bratsgrannar!
• Den viktigaste biten till kamerabatteriladdaren är spårlöst försvunnen och den är säkert kvar på solsemestern.
• Skitvädret. Sluta tjata om vår, det är så´n dimma att jag inte ser marken nedanför balkongen.
• Folk som inte svarar på sms.
• Köksstolarna som jag lagt så otroligt mycket energi på och som är så himla fina är ohjälpligt jättetrasiga allihop.
• Tanten i garnaffären är ond.
• Vardagsrumsgolvet är fullt av madrasser som jag inte ens tänker försöka rulla ihop och binda ihop och knö upp överst i klädkammaren, för då kommer jag explodera.
• Jag har retligt lite för ont i halsen för att gå och träna.
• Folk som lägger ut talböcker utan att numrera dem ordentligt, så att alla filer hamnar i oordning när man ska lyssna.
• GP som skriver reportage som man måste lipa åt varje morgon.

• PMS.

Syslöjd

Istället för att träna så har jag sytt. En sanning med modifakation kanske, eftersom jag har världens tyngsta symaskin. Jag sydde ett förvaringsfack för mina virknålar. Och mina stickor. Med mera. Det blev så där. Hade varit roligare med en symaskin som inte sydde så fula sömmar.

Här är också lite annat jag virkat. Ett bevis på att jag inte bara sitter framför datorn hela dagarna. Bara nästan.

Miss i planeringen

Min tränigsiver har slagit tillbaka. Okej, jag kanske överdrev lite, träning nio dagar av tolv kanske var lite väl. Men att bli sjuk, är det verkligen ett okej straff? Och inte så där sjuk på riktigt heller, utan bara avgrundstrött. Blir alldeles matt av att hänga tvätt. Eller är det ett straff för att jag inte tränade i helgen?

Bäst att vila tills Dagen D som i Dolly! Och som är imorgon!

Mmmm garn

I natt drömde jag att jag hittade en hemlig loppis med väldigt mycket väldigt billigt garn. Alldeles fluffigt garn. Och en massa tanter som satt och virkade. Inte en enda stickade. Som ett slags paradis.

Jag tror jag har smurfat runt på för många stickningsbloggar nu igen. Smittats av garnbegäret. Och, paradoxalt nog, blivit lite upprörd. För jag känner mig lite utanför, jag som inte kan sticka. För säkerhets skull gör jag det till ett politiskt ställningstagande. Det är dumt att sticka, men coolt att virka. Så det så.

Nikola

Så här var det. Usel publik men Nikola var bra ändå. Undar om det är roligt att spela inför en publik som är aspackad, sjunger fel och klappar fel och inte har någons om helt koll på vilken låt det är som spelas och närmast ser ut att vilja smygdäcka på scenkanten. Jag hade föredragit en sittspelning, gärna på Konserthuset. Det är ändå för soft för att dansa till. Fast å andra sidan hade jag funktionsplagg på mig trots att jag skulle ut på lokal. Det är ju så vuxet att det nästan borde vara någon slags straff på det.

Inbjudan

Det är inte varje dag man får gå alldeles gratis, alldeles oförhappandes på konsert! Med ingen mindre än Nikola Sarcevic. Och som sällskap? Ingen mindre än Brorsnor! Nyss satt jag här och planerade att sitta här, nu ska jag strax gå. Inte illa!

Djur har också männskors känslor

Universeum bjöd på ett visst mått av terapi. Grodorna hade dessbättre den goda smaken att ha gått i ide.

(mer finns som vanligt på min Flickr)

Fint

Vad fint. Det finns ett virkmuseum. Ett världsberömt dessutom. Dit ska jag åka någon gång. De verkar inte ha så mycket smakligt, men det är ju tanken som räknas.

Ungar

Vardagsrummet är invarderat av småpojkar. Nyss var de stora och vuxna, nu är tv-spelet igång. Mycket underhållande. Fnissar gör de också.

Prosit? min rumpa!

Jag är sprickfärdig av stolthet över min träning. Det går helt otroligt bra. Är det därmed okej att jag stryper bästa person som nyser på mig på Friskis? Allergisäsongen har inte börjat. Det är därför strängeligen förbjudet och helt oförsvarbart att gå och träna om man känner sig minsta lilla nysig. Det kan leda till att man smittar och förstör allt det roliga.

Igår på yogan var det en snubbe som hade jeans. Inte ens pösiga jeans. Jag undrar vad han hade för relation till yogakarman?

Internationella kvinnodagen

Här stod det massa mer text. Men jag tänkte en gång till och kom fram till att det räcker så här:

Det blir ingen kvinnokamp utan klasskamp, så är det bara.

Kompetent

Ugnen på (musli strax klar)
Diskmaskinen på (diskar)
Tvättmaskinen på (40mörk, andra tvätten för idag)
Degbunke fylld (tvådagars bröd på gång.)

En och en halv timme kvar till träning.

Är inte jag världens mest kompetenta husmor? Om man lägger till att skafferiet är fyllt av saker som pumpafrön och hemgjorda skorpor? Och att det finns fyra matlådor att välja på i frysen?

Grymt imponerad av mig själv. Eller så har jag lite för mycket fritid.

Idag

Idag har jag vardagsumgåtts med Farmor och Farfar. En lyx alla som har far- och eller mor-föräldrar bör unna sig då och då.

Jag har även haft bloggkurs, och Farfar får betyg MVG. Han tänker som en bloggare redan. Inte utan att jag blir lite stolt!

Lägesrapport

Jag är inte helt nere med yogan än. Har en del... koncentrationssvårigheter fortfarande.

Idag kom jag på mig själv med att ägna nästan hela avslappningen åt att tänka på terrorister.

Sedan tror jag att jag kommit på vem Stora D är. Fast det har inte med varandra att göra.

Förlåt

Nu har jag äntligen lyckats säga upp mig från jobbet jag fick men som jag inte längre vill ha.

Det var inte så bra för duktighets- och vara-alla-till-lags-komplexet. Blev en liten klump i magen. Jag känner mig så dum så dum. Och stressad, bara för att. Fan! Mitt gamla jobb har verkligen pajjat mig. Jag gjorde slut på all kax och all råg i ryggen och allt skinn på näsan. Nu finns ingenting kvar. Bara den tunna, äckliga huden som kommer efter, röd och klen.

Jag vet folk som blivit anställda som inte ens dykt upp när de skulle börja jobba. Måste jag få värsta jävla surhinken hälld över mig när jag försöker vara lite bättre?

tack för maten den var god

Återigen har hushållet drabbats av religiösa grubblerier. Förra gången handlade det om synd. Det märks att jag är okonfirmerad och obildad.

Nu har turen kommit till bordsbön. När vi var på semester, mitt under glassigaste båtresan till bredden fylld med tyska turister såg jag något som förvånade mig. Det vankades lunch. Och ett par satte sig och bad bordsbön. Lite malplacerat, kan man tycka, men om man nu är en sådan som ber bordsbön och tycker det är viktigt kan jag förstå att en semesterort inte ska komma i vägen får rutinerna. Inte en båttur heller för den delen. Och det är lite imponerande.

Det leder oss fram till frågan: När ber man bortsbön och inte? Hur mycket mat ska det vara som man är i färd med att stoppa i sig? Gäller det enbart frukost, lunch och middag eller även chips framför tv:n?

Hur länge varar en bordsbön? Om man småäter, tar lite plock då och då under exempelvis en film, varar den första bönen tills chipssen är slut eller är det dags att knäppa händerna igen någon gång mitt i? Eller gäller det enbart om man sitter till bords, alltså matbord och inte exempelvis soffbord? Och vart går gränsen mellan bord och inte? Och hur blir det om man är på picknick? Och om man bara ska dricka, ska det tackas då med?

Det blir så många frågor att jag inte ens tänker bemöda mig att komma på ett svar. Internet är för stort. Wikipedia säger så här;

Bordsbön är en kort bön som uttalas före, och ibland efter, en måltid för att välsigna och tacka för denna. Bordsbön är vanligt inom bl a kristendomen.
Den vanligaste bordsbönen före måltiden i Sverige är antagligen "Gode Gud välsigna maten. I Jesu namn, amen" och, efter måltiden, "Tack gode Gud för maten. I Jesu namn, amen". I kloster och kommuniteter brukar man be en längre bön: "Herre, se i nåd till alla som hungrar och lider nöd. Ge oss tacksamma hjärtan, och välsigna oss och dessa dina gåvor, som vi tar emot ur din milda hand. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen."

Inte så informativt. Så jag hittade en annan sida;

När skulle bordsbön bes? I princip skulle den alltid komma före och efter mat, lika exakt som parenteser i ett programmeringsspråk. Man borde läsa från maten, om man tillfälligtvis lämnade bordet, och läsa till maten igen, då man kom tillbaka. Men behövdes bordsbön även till kaffe och kakor? Skulle man läsa för godis? Skulle även en sockerbit omslutas av en bordsbön? Svaret brukade vara nej. Jag förstod det så här: Kaffe och kakor var skadliga, för nervsystem, hjärta eller tänder, så dessa lyxartiklar var inte Guds gåvor utan fastmera djävulens verk. För dem skulle man inte tacka. Fast så sade jag aldrig till Mamma medan hon bakade. ... Bordsbönen skulle skapa en ram runt måltiden och tala om, att det som bjöds var Guds skänker, även om det råkade vara sönderkokt torsk eller vidbränd omelett, för Mamma var inte intresserad av matlagning eller annat hushållsarbete. Bönen gav en motivering att äta upp, för tänk så många negerbarn i Afrika som skulle vara glada och tacksamma för min mat! Det var synd mot Gud själv att slänga bort hans gåvor.

Kanske lite mer informativt. Men som vanlgit kan man ju inte lita på något man googlar fram så där hus som helst. Bäst att konsultera Saol också;

BORDS-BÖN(6). (bord- Växiö domk. akt. 1785, nr 433, DALIN 1850; med hänv. till bordsbön)) bön före l. efter måltiden;
jfr -ANDAKT, -LÄSNING, -LÄXA,-PSALM, -VÄLSIGNELSE. Läsa bordsbön(en). LENNGREN 289 (c. 1772).
BORDS-CEREMONI(6). (bord- AGRELL) BRUK: (föga br.)särsk. BETYDELSE: i pl.: högtidliga o. stela bordsseder, formaliteter under måltiden;

Eh. jaha. Jag gjorde i alla fall ett försök att allmänbilda mig.

Teknisk hjälp?

Jag skulle vilja slänga iväg hela mitt digitala bildarkiv så att det lagras även någon annanstans, förutom på vår externa hårddisk som bara blir mindre och mindre samarbetsvillig och på brända säkerhetskopior. Jag har inga som helst behov av att visa dessa bilder för resten av världen. Det ska vara lätt, och helst gratis. Inte bundet till bredbandsleverantör eller liknande. Och man ska inte avsäga sig rätten till sina bilder på ett eller annat sätt när man laddar upp dem. Helst ska man inte heller behöva ladda ner något retligt program till sin dator för att kunna använda det.

Något förslag?

På bilden ovan ser ni världens största katt som jag såg idag. Skitläskig.

I smyg

Jag hade en gång en klasskamrat. En riktigt bra en. Hon bodde i en småstad och hade en man som genererade en del anekdoter. Hon tyckte att hennes man var lite pinsam när han tyckte att det var onödigt att köpa en påse på Systembolaget om han bara hade köpt en flaska vin. Därför gick han med flaskan löst i handen. Min klasskamrat tyckte att det allt för lätt kunde se ut som om han gick och smygsöp. Eller som om han var för snål för sitt eget bästa. Han ville, lika lite som jag, skriva under på min kära mors uttryck var och en skäms för sig.

Idag fick jag skämmas lite för mig själv. Jag var jag på Systembolaget innan träningen. Det passade bäst. Tyvärr ledde det till ett fasligt klirrande, då de två vinflaskorna dansade omkring i väskan i omklädningsrummet då annat skulle upp ur och ner i och väskan in i skåpet och ut igen för jag glömde låset och så vidare. Jag ville bara ställa mig och ropa till alla ombyteskamrater:

Hallå det är bara två flaskor och jag ska bara dricka max en halv idag och förresten har jag tränat fyra dagar på raken så då är jag väl värd ett glas! Och det är nyttigt! Antioxidanter, har ni hört talas om det?

Imorgon ska jag låta bli att träna.

Tack för titten

Jag hade smurfat mig runt i cirklar. Suttit i timmar, klickat och klickat. Från en blogg till en annan. Lite Myspace. Kommentarer, vännersvännersvänner och vilt främmande. Hamnade någonstans. I Malmö kanske. En tjej. Grymt snygg. Grymt snygga foton. Verkade ha ett roligt liv. Skrev bra. Så jag läste rubbet. Tittade på alla fina bilder. Hur länge som helst. Och blev road, underhållen, intellektuellt stimulerad. Sedan hände något. Klockan blev väl kvart över läggdags. Datorn stängdes av. Och jag har aldrig hittat tillbaka.

Det är retligt. Men kanske är det också det som är charmen med det hära internet.

Vem är vem?

Anonymous said...
Just ja ungdomens hus i GBG...Det är bara i Sverige en sån som Göran Johansson kan sitta kvar efter att ha givit bort ungdomens hus till ett Casino och därefter blir 63 undomar innebrända. Nu skapar de det nya Europa anti-terror styrkor mot ungdomar. In i ledet...
Ha det bra Lisa/Stora D
3:38 PM


Kära Stora D!
Nu har jag inte kunnat tänka på något annat sedan du skrev den där kommentaren. VEM ÄR DU???

Jag är nyfiken i en strut och jag hatar överraskningar och dyligt. Jag har gått igenom bekantskapskretsen både framlänges och baklänges, både förnamn och efternamn. Utan att komma på. Aningar har kommit och avfärdats. Farhågor dykt upp men avslagits. Ska jag koncentrera mig på Stora eller på D? Är du någon jag har varit pinsam nog att meddela att du blivit stor? Är det efternamnet som börjar på D? Eller är det ett smeknamn? Asocierade lite till Lilla T, men det gjorde inte mysteriet mindre. Eller är du ingen jag känner över huvud taget, misstolkar jag alltihop? Har till och med frågat mamma, men hon hade ingen aning.

Snälla, ge mig en ledtråd!

Vill du inte hänga ut dig här, finns det mail. Och sms.
(Senast jag bytte nummer var nog 2002. Och jag kollar fortfarande min gamla mail ganska ofta. Och det finns en kopplad till bloggen med).

Yogakarman strikes back

Jag trodde jag var safe. Skulle ju på ett vanligt hoppochskutt-pass idag. Inte ens i Majorna, utan nere på Västra Hamngatan. Där borde inte yogakarman kunna nå mig.

Hela passet gick kalas. Bra musik till och med. Nästan som om jag skulle valt själv. Roliga rörelser. Lite mycket folk, men helt okej.

Sedan kom smällen. Jag skulle duscha på lokal, och det händer inte precis varje dag. Jag tränar ju nästan bara i Majorna, och där är det så nära att det är bäst att duscha hemma. Till Västra Hamngatan brukar jag cykla, och då är det inte heller någon idé att duscha innan man kommer hem. Min cykel vägrar dessvärre envist att komma hem från Mölndal.

Jag är skeptisk till att duscha på lokal, men idag var det ofrånkomligt. Till saken hör att jag äntligen blivit ganska bra på att svettas, något jag tidigare knappt gjorde. Och ju bättre kondidion man har, dessto mer svettas man, har jag lärt mig. Jag är därför nöjd och stolt över mitt svettande, trots att det defenitivt eliminerar alternativet att ta spårvagenen hem innan dusch.

Glad i hågen och smått darrig i benen kom jag in i det Lilla omklädningsrummet. Det lilla är mysigare och inte lika mycket offentlighet som det stora. Så står där en karl!!! Visserligen på en stege och utför någon slags hantverksmässigt kunnande. Men precis vid mitt skåp. Det hela blev lite mer bizarrt när han började vissla. På en melodi, inte busvissla alltså. Och där skulle jag näcka. Inte speciellt lockande. Men alla andra var så himla coola och klädde av sig och skuttade in i duschen. Och det är ju ganska fånigt att vara så pryd att man inte alls vill klä av sig om det står en hantverkare brevid på stege, fullt upp med att skruva och borra. Så jag bet ihop. Tänkte att på en badstrand är man ju nästan lika avklädd. Och avklädning i handduk var trots allt en konst man behärskade till fullo under de hemska åren av ens liv man hade gympa. Ja. Jag näckade inför hantverkan. Snabbt och diskret, sedan fort in i duschen. Oj vad jag känner mig frigjord. Och nu borde väl yogakarman ha jämnat ut sig?

Snorbilliga Skor

Extremt nöjd med mina skofynd. Ett par sneakers, vilka får mig att längta hysteriskt efter lite bättre väder. Och ett par träningsskor, vilka tvingar mig iväg på träning idag igen. Bara för att jag vill.

Allt till den totala, nätta summan av 400 spänn. Fortsätter det så här så kan jag nästan försörja mig på min nya, ruttna lön!

Potatisgris

Det kravallas i Köpenhamn. Och jag blir lite så där nostalgiskupprörd. Sitter här och läser motkraft, tittar på bilder, hoppas att folk inte blir allt för skadade, lite tantigt så där.

Det slår mig att jag faktiskt aldrig har varit i Ungdomshuset i Köpenhamn. Lite konstigt. Ungdomens Hus i Göteborg däremot, där var jag lite väl mycket. Speciellt när man inte fick.

Och dagens fråga till mig själv blir: Hur kan man få ihop ett sådant politiskt engagemang jag hade, med en så pinsamt stor skräck för polisen och lag och rätt? Hur kan man okupera hus när man känner sig dum om man går över gatan när det är rött ljus?

När jag var ungefär fyra år gammal blev jag av en käck polis anklagad för att det var mitt fel att min pappa körde för fort, för att jag satt i baksätet och lyssnade på sagoband på en finfin röd bandare. Sedan dess har jag varit skitskraj för polisen. Jag vet inte ens om pappa körde för fort, det var nog en allmän kontroll. Läskigt var det hur som helst, och jag trodde att jag skulle åka i fängelse. Men det har jag heller aldrig gjort. Än.

Ultimata testet

Okej. I väntan på nästa avsnitt gjorde jag idag det ultimata testet.

Greys Diagnosis - which character are you most like?

Jag fick inte det ultimata svaret. Den i den bästa av serier som jag är mest lik visade sig vara Miranda, a.k.a the nazi. Jahapp. Jag ska nu lägga mig under en filt och skämmas lite.

Yogakarma

Jag är lite rädd.

Idag innan yogan så var jag lite tidig. Det brukar jag dock inte vara ensam om. Det brukar alltid vara helt okej att gå in i salen och småsova lite innan passet börjar. Det är väldigt trevligt, och folk har ibland med sig sina stickningar.

De första gångerna jag gick på yoga stod jsg oftast utanför och väntade, ifall det pågick något annat pass där inne. Det gjorde det aldrig.

Idag tyckte jag att jag hade lärt mig. Att jag numera är en världsvan yogaist. Stövlade fram och öppnade dörren, kånkandes på jackor och väska.

Idag var det inte tomt. Det var några dödsseriösa yogaister som hade privatlektion. Och jag slet upp dörren precis i deras avslappning. Deras ledare väste i mungipan åt mig:
Vill du vara snäll och stänga dörren? Det ville jag. Vad nu det skulle tjäna till, jag hade ju redan förstört alltihop. De var knappast avslappnade längre. Snarare skitsura. Så jag tassade ut och gjorde mig pytteliten och skämdes tills det var dags för vårat pass.

Hela passet var jag livrädd för att jag skulle ha drabbats av yogakarman. Att mitt sabotage mot de seriösa utövarna skulle slå tillbaka. Att jag skulle få någon slags straff av den gudomliga yoga-rättvisan.

Jag trodde att
-min mobil skulle råka sätta på sig i väskan och ringa jättejättemycket.
-jag skulle sträcka mig och falla ner på golvet i en kvidande hög
-jag skulle prutta högt och ljudligt mitt under någon svår rumpan-högt-i-vädret-ställnig

Eller åtminstone att det skulle ösregna när jag skulle hem. Men ingenting av ovanstående hände. Jag har ännu inte fått mitt straff. Vilket gör mig aningens nervös, för man muckar inte med yogakarman. Frågan är hur yogakarman kommer mucka med mig.