å jävvlar å fan eller får man svära på bloggen?

Jag svär inte så mycket på den här bloggen. Och när jag gör det, är det genomtänkt. Jag skriver inte ett eller annat svärord bara för att jag inte kommer på något bättre sätt att uttrycka mig, jag gör det för att jag vill. För att jag tycker att det passar, stilistiskt just där just då. Men det verkar som om det ändå sticker lite i ögonen på till exempel min Farfar, släktens store skribent. Han tycker att jag riskerar att tappa läsare, om jag svär och står i. Och det har han säkert rätt i.
Det fick mig att tänka till. Det blev ännu ett varvs grubblande på varför jag skriver den här bloggen. Och ja, det vete fan. Jag skriver inte bara för min egen skull, på det sättet att jag skulle strunta i om någon läser eller inte. För det gör jag inte, då skulle jag inte ha två olika besöksräknare, vara registrerad på Bloggtoppen, eller pinga både här och där. Och då skulle jag inte kolla om utifall jag kanske fått några kommentarer ofta. Då skulle jag kanske inte ens haft någon kommentarsfunktion.
Jag skriver för att det är en väldigt rolig hobby. För att jag alltid skrivit mycket, men aldrig (med vissa undantag, så som ett kåseri som publicerades i GP när jag var 12 och en och annan, eller ganska många, insändare), skrivit något som fler än jag själv läst. Och det är roligt att skriva så att andra kan läsa det. Det utmanar ens skrivande mycket mer, och det hjälper en nog att inte fastna i samma spår. Eller så kan det kanske inte alls jämföras med pubertets-ältandet i diverse dagböcker. Mitt bästa är att skriva brev. Och att skriva brev är som att skriva blogg, förutom att man slipper komma ihåg att köpa frimärke. Och att på bloggen kan man skriva om lite mer allmängiltiga saker.
Jag skriver för att jag behövde något som fick mig att, i alla fall en stund på dygnet, hålla tankarna borta från jobbet när det var som ruttnast. Sedan har jag fortsatt bara för att det är kul, även om det blivit lite, lite bättre på jobbet.
Bloggandet är en helt ny arena för att få bekräftelse. En bekräftelse som nog var ganska viktig för mig.
Men hur var det med svärandet? När jag skriver, skriver jag snabbt. Det här är inga genomarbetade texter. Det märks väl inte minst på alla stavfel. Det är sällan jag ändrar så där väsrt mycket i en text. Det är de där "fula" orden som ibland får mig att stanna upp, men hittills har jag nog aldrig tagit bort ett enda. Jag tror inte heller att jag skulle gilla att skriva "mer seriöst", med deadline och krav på att prestera tip top. Det spontana passar mig. Kicken när man cyklar hem från jobbet och kommer på det där perfekta ämnet, förbannar sig själv för att diktafonen inte ligger i väskan, och försöker hålla fast vid de där super-formuleringarna. För att sedan ändå skriva om alltihop när jag väl sitter framför datorn, då det flyter ut en helt annan formulering genom fingrarna. Och en och annan svordom, där det behövs.
Jag är väldigt, väldigt glad att jag har min fanclub även utanför den här lägenheten, den här staden, den här åldern. Det betyder mycket för mig att två av mina främsta supportrar vanligtvis kallas Farmor och Farfar. Men det kommer inte att få mig att sluta svära. Och det här är inget försvarstal, det är den förklaringen jag inte kunde få ur mig igår.
Nu ska jag gå och öva på att skriva autografer.
puss och kram!

tillfällig modeblogg

Nej. Vanligvis brukar jag inte ha så värst stort behov av att rita och berätta om vad jag har shoppat/ har på mig/ måste shoppa/ har i garderoben.
Men idag måste jag göra ett undantag. Jag har nämligen köpt Jackan. Världens snyggaste. Lite smolk i bägaren uppstod dock, då jag smurfade runt lite angående mitt fynd, och blev varse att det egentligen är en killjacka. På min stiligt byggda kropp sitter den dock som gjutet. Så ni kan väl låta bli att säga det till någon.
I vilket fall som helst kommer jag att vara snyggast på barrikaderna imorgon. Vänta bara.

Viktig omröstning

Vilken är den viktigaste dagen, Valborg eller Första Maj?
	Valborg
	Första Maj
Free polls from Pollhost.com

Grattis Kungen?

I morgon fyller kungen år. I dagens GP, hittar tyvärr inte artikeln på nätet, stod det en lista på en del av de presenter som kungen fått hittills. Det var, bland annat; ett porträtt på honom själv, som han inte får ta med sig och hänga upp var han vill hemma, för det skulle hänga på ett annan slott vara det bestämt. Vidare fick han en konferens i Kalmar om vattenkvalitet, ett seminarium om försvarets framtid, ett synopsium med Östersjöanknytning och ett seminarium om framtidens miljöbilar. Det tycker jag var lite snålt. Det är inte precis som om de här seminarierna inte skulle håhllits om det inte var kungens födelsedag, verkar det som. Och man kan ju inte ge bort ett seminarium i present. Det är ju skittråkigt! Jag är glad att jag inte är kung, utan en alldeles vanlig människa, som får otroligt mycket bättre presenter och paket!

En annan underlig sak är den här:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=272399. GPs läsare har skickat in diverse grattishälsningar till kungen. Jag tycker kungen får skaffa sig egna vänner om han vill bli gratuelerad. Som vanligt folk. Eller så får han starta en blogg och hypa sin födelsedag där. Det är populärt har jag hört. Tills vidare säger jag nej, inget grattis till kungen.

Regnar det?

Idag fick jag ett straff utan att ens veta varför.
Dagen började bra. Jag hade egetnligen tänkt att ta bussen till jobbet, men kom på att jag skulle sluta tidigare, och då är det lite softare att cykla, än att åka skräckfärdsbuss med pundarna på Kyrkbytorget. Så cykel blev det. Någon stans i början på dagen insåg jag dock att nej, det skulle inte bli något gå hem tidigt av idag heller inte. Speciellt inte eftersom att alla andra droppade av skittidigt, den ena värre än den andra. Och, så klart, lämnade kvar en massa jobb åt mig. Duktig som jag är jobbade jag dock till kvart över fyra. Precis när jag hade bytt om och gick för att ta ut cyklen, så började det regna. Ös-häll-regna. Eftersom jag var fredagsfin hade jag inte mina vanliga träningsbyxor på mig, utan ett par som klistrade sig fast vid låren så fort de blev våta alldeles extra bra. Regnstället låg hemma så klart, och det regnstället jag hade på jobbet hade jag precis tvättat för jag hade fått olja på det, så det var lika blött inuti som utanpå. Det var bara att trampa på, med andra ord. Naturligtvis lyckades jag ganska snart bryta mot cykla-i-regnet-regeln nummer ett: att aldrig, aldrig lyfta rumpan från sadeln för att stå och cykla. Sadeln blev blöt den med, så klart. Och min rumpa.
Uppenbarligen var inte detta straff nog, för i mitt huvud snurrade hela tiden melodin: Vi har det bra, vi här bak i bilen å vill ej va med om en krock!

Jag ska aldrig mer jobba över.

räddad av en vandrande pinne?

Någon kom idag med ett uttalande. Jag hittar ingen länk, så jag kan inte belägga att det var just Folkpartiets liberalfeminist fröken Olsson som kom med ett uttalande som nästan fick mig att köra av vägen.
Hon (om det nu var hon) sa ungefär så här:
"Jag är hundägare. Och som hundägare vet jag, att det är många unga tjejer som köper hundar. Hundar kan göra att man känner sig lite mer trygg. Och därför tycker jag att det ska finnas statligt utbildade hundar. Som kan delas ut till de kvinnor och tjejer som till exempel är på väg tillbaka från en våldtäkt eller en misshandel. Ett slags kvinnofridshund, liksom."
Det här var nog det dummaste jag har hört på länge. För det första, dagens tjejer köper (tyvärr) accesoarhundar, för de vill ha en egen liten tinkerbell. Hundar som knappt är en tvärhand höga, och som knappast förtjänar att bli kallade hundar. Mmm, visst, det känns ju tryggt!
För det andra. Att vara våldtäkts- eller misshandelsoffer är inget funktionshinder. Jag kan se de statliga hunduppfostringsanstalterna framför mig. "Här tränar vi blindhundar, och här borta tränar vi kvinnofridshundar". Och vad skulle hundarna göra? Bita förövarna i benet eller annat, valfritt ställe? Och skulle de då dresseras till att bita alla män? Om nu alla män är potentiella misshandlare och så vidare.
Och för det tredje. Vore det inte lite bättre om pengarna lades på att klara upp i alla fall ett av de hundrafemtielva våldtäktsmålen som läggs ner varje år, där polisen skyller på att de inte har tillräckligt mycket resurser för att bemöda sig att till exempel hålla ordentliga förhör med offret och de misstänkta? Om pengarna lades på att se till så att besöksförbud inte bryts gång på gång, att hjälpa fler kvinnor som behöver det att få skyddad identitet? Att dela ut fler, fungerande larmpaket så det kommer ett gäng livs levades poliser nästa gång hustrumisshandlaren knackar på dörren?
Och för det fjärde. "Jaha, jasså du är allergisk, vad synd. Men varsågod, här får du en kvinnofrids-vandrande pinne istället! Den kan du ju ha i fickan, så behöver du aldrig mer vara rädd!"

jc-hc?

Konserten igår var svinbra. Förutom första bandet. De trotsade hela högen regler för hur punkband ska bete sig, och var helt enkellt... för snygga. Speciellt sångaren. Han såg ut exakt som Darin. Det kanske det var också. Darin sponsrad av JC. Lite spännanade. Bandet hette typ the change, och det var just vad de skulle behöva. Eller så var det kanske bara synd om honom. Tänk er, att så jävla gärna vilja vara tuffaste punkarn i stan, så ser man ut som Darin. Bara så söt, fast man inte vill. Det kan inte vara lätt. Stackarn. Men han var fin att se på.

punk as fuck

Ikväll blir det konsert. Buzzcocks minsann, på Henriksberg. Och på något mystiskt sätt förvandlas jag till en hobbypunkare. Igen, tolv år senare. Tur att jag tagit ledigt halva dagen imorgn, för det här vet man aldrig vad det slutar. Dags att ställa kammen, öppna follen, rota fram säkerhetsnålarna och skaffa mig en ny piercing!

the punisher

Ibland kommer man till en punkt i livet när man måste ge sig själv ett straff. Idag var en sådan dag. Som straff för att jag inte kom iväg från jobbet i tid, och därmed missade min träning, så var jag tvungen att ge mig ett straff. Jag skulle inte få ta den vanliga bron hem. Inte den vanliga vägen över den fina Älvsborgsbron, nej. Över Götaälvbron (eller vad den nu heter) skulle färden gå. Detta innebara en omväg på sisådär 40 minuter. Samt att jag skulle få tillbringa extratid på Helvettesön, på väg till Den Andra Bron. Den bron som det gick hål i förra veckan, men jag såg inga hål. Cyklade lite extra fort dock, för att inte ramla igenom. Så jag kanske missade hålen. Dessvärre var det motvind hela vägen från operan till Såggatan. Det var lite väl mycket straff, tycker jag, det där med motvinden.

riktigt bra

Riktigt snygg graffiti/gatukonst eller vad det heter. Så här ska det se ut, grabbar och tjejer!

Bloggfamiljen utökas!

Nej, det är ingen bebis på gång, men däremot har jag knåpat ihop ännu en blogg. För att inte den här ska besudlas av diverse sådder och växter och min otroligt snygga balkong, så får balkongen en egen blogg. Ungefär som böckerna. Så får ni välja själva om ni vill läsa eller inte. Varsågoda, håll till godo och välkomna. Länken hittar du här längre ner på sidan.

varför?

Varför är country så perfekt att lyssna på när man är lite.. småberusad? Salongsfull? Packad? Oavsett när och hur man kommer hem, passar det alltid med lite country.

solen skiner på alla höns och kaniner

Och här sitter jag i mörkret framför datorn. Det göttigaste med att ha ett utomhusjobb är att man är ute så mycket, att man kan vara inne med gott samvete hela helgen. Fast jag har i och för sig varit ute halva dagen. Och ikväll ska jag på fest och ha på mig mina fina våriga balalerinaskor. Det kommer bli så bra. Enda molnete på min himmel är att jag inte har några solglasögon. Måste införskaffas snarast.

Den charmigaste finnen

Nej, jag kände inte Teemu. Inte nu, inte på flera år. Men jag gjorde det en gång i tiden, när vi var som ungast och argast. När vi satt på möten ihop, och jag inte riktigt visste om han menade allvar eller inte med att vi borde ha uniform på första maj. När vi hängde på Kålltorps Punk-fritidsgård och skaffade oss tinnitus allihop, tror jag. När vi drack folköl ihop, och han ville ha råd för han trodde att han aldrig skulle hitta någon tjej som ville vara ihop med honom. Jag hoppas att han hittade någon, det borde inte varit så svårt. Han var lätt det charmigaste finska skinnet jag någonsin träffat. Vi hade en deal, att jag en dag skulle supa honom under bordet. Trots att han var dubbelt så stor som mig. Vi fick aldrig tummen ur att försöka tyvärr.
Jag har ingen rätt att skriva det här. Jag och Teemu var inte vänner. Men jag tar mig rätten, för jag vet att jag kommer sakna honom. Något av det fånigaste som finns är när man glorofierar människor som inte längre lever. Helt utan att göra så, måste jag påpeka att Teemu ver en riktigt bra Kamrat. Han kunde tyckas vara hur butter och Hisingspatriotisk som helst, men han respekterade en, och man kände sig trygg om han var i närheten. Och det är jävligt mycket värt, för en liten fjortispunkare. Det skulle fortfarande varait mycket värt, nästa gång vi hade setts.
Att en människa dör på sitt jobb ska aldrig behöva hända. Ett jobb, som oavsett om man trivs på det eller inte, är man alltid tvungen att gå dit. Trots alla de där andra sakerna man hellre skulle lagt sin tid på.
Att en människa dör på sitt jobb ska aldrig behöva hända. Ett jobb, där just ens egen firma hade "turen" nog att sälja sig billigast till den Stora Entreprenören. Där just ens egen firma tillhörde den underertreprenören som bäst ignorerade säkerhet och tog minst hänsyn till sina arbetare, bara för att få jobbet. Det behövs det ingen arbetsmiljöutredning eller internutredning eller krisgrupper eller polisutredning för att ta reda på. Det är så systemet funkar. Det är aldrig arbetarna som får kosta, det är alltid vi som får betala. Med vår tid, vår säkerhet och våra liv. För att någon annan ska få in mer pengar. Det är tyvärr inget som gör mig förvånad. Bara förbannad. Och när SACs Första Maj affischer börjar dyka upp på stan, är det Teemu jag tänker på.

trädgårdsbimbosar

Varför måste man tvunget ha en flamsig, vimsig, tramsig tjej som programledare och en ordentlig, kompetent man som trädgårdsmästare i samma program? Tv 4s Äntligen Trädgård för mig tokig!
Förra säsongen vad det Linda Isaksson som ledde det hela. Hon skröt om att hon inte ens klarade av att ha balkonglådor, och tramsade runt så det var ja, jävligt pinsamt att se. I år är det MTV-Ulrika, som bland annat varit med i Silikon som får stå för bimbofieringen av trädgårdskunnandet. Idag planaterade de sallads-plantor. Då kan man ju lika gärna köpa salladen i kruka på ICA. Hon pratade också om att odla, när hon menade plantera. Tillsammans med trädgårdsmästaren byggde de en flott köksträdgård, men nej, jag är inte imponerad. Det är ju ingen match när man lägger så mycket pengar på det! Det mest ironiska av allt är att programmet sponsras av Round Up. Det lär ju behövas om folk går på det som sägs och görs i programmet.
Det mest sorgliga är att det finns hur många bra och extremt kompetenta brudar som helst som skulle vetat vad de snackade om, men ändå väljer tv4 år efter år att ha bimbosar som programledare och män som trädgårdsmästare. Jag tror jag måste sluta se på tv, jag blir så upprörd. Eller vänta tills Gunnel Carlsson kommer tilbaka. Hon har åtminstone både hängbröst och kunskap.

klockren analys av cirkusen i världen

I går var det en cirkus på besök i närheten av mitt jobb. Plötsligt började det spridas en suspekt lukt, sedan upptäckte vi att det stod ett gäng kameler på en fotbollsplan i närheten. Vi gick dit för att kika lite. Kameler är större än man tror, och ganska äckliga, de är ju trots allt djur. Självklart var det en massa ungar runt omkring som försökte mata kamelerna med torrt gräs och annat smaskigt. Min kollega försöker vara lite social med kidsen, och frågar dem vad de tror att kamelerna heter.
"Bin Ladin och Bush", säger en av dem blixtsnabbt. Klockrent säger jag bara.

och så lite informtaion

till nytillkomna läsare, ni som inte känner mig i verkligheten. I morgon är det min födelsedag. Bara så ni vet.

låtar som är så där

Jag börjar bli lite orolig för min hjärna. Den plågar mig lite väl mycket. Inte nog med tvångstankar och annat, nej, det ska bjudas på musik också. De senaste dagarna har jag haft följande hits på repeat i huvudet:
Millenium 2 med Markoolio (Åh, millenium två, då e så på, å å å allt kan hända då)
Dans på Brännö Brygga (Mest början; kors vad det vimlar av segel idag....)

Bubblare: Diverse körövningssånger, som Signore och I´ve got a head like a ping pong ball.

Varsågoda kära vänner, där fick ni något att nynna på.

Sedan läste jag lite i Fass, om en astma-medicin jag börjat ta. Kolla in biverkningarna:
4.8 Biverkningar
Upp till 10% av behandlade patienter kan förväntas få biverkningar av lokal karaktär.

Vanliga (>1/100) Luftvägar: Candidainfektioner i munhåla och svalg, halsirritation, hosta, heshet.

Sällsynta
(<1/1000) Allmänna: Angioödem

CNS: Nervositet, rastlöshet, depression, beteendestörningar

Där har vi förklaringen. Jag ber härmed om ursäkt för allt jag kan tänkas komma på i framtiden. Nu vet ni, jag är inte längre att lita på. Frågan är om jag ens går att ha i möblerade rum.

Andreas Mattson jag älskar dig!

Å så bra! Så bra konsert! Varför det bara var sisådär femti pers som hittat till Stahammarsalen i förrgår är en gåta. Men dessto mer exklusivt kändes det att vara där.
Andreas Mattson, du är förlåten alla de konstiga snedstegen du gjort när du gjorde låtar och samarbetade på andra sätt med diverse onämnbara s.k artister. Jag hade nästan, nästan glömt hur bra det kunde vara att gå på en riktigt bra konsert. Så här i efterhand känns det overkligt. Men fan vad bra det var. Mr Mattson, du har en alldeles egen liten, liten plats i mitt hjärta. Snygg kostym hade du också.

husdjurskarriären

När jag var liten vara jag inte så förståndig som jag är nu. Jag var helt övertygad om att husdjur var något som verkligen var värt att sträva efter. Det var höjden av livskvalité, hade jag nog tänkt om jag hade vetat att det fanns ett sådant ord. Jag nöjde mig med att tycka att alla djur var hysteriskt söta, och sura över att mina goseedjur bara var fejk. Och, framförallt, sura över att jag är allergisk. Kunde verkligen inte förstå hur livet kunde vara så orättvist, att jag skulle vara för evigt dömd att vara husdjurslös. Inte en endaste liten kanin, dansmus, hund, apa,häst eller något annat pälsdjur skulle någonsin komma över vår tröskel. Jag skulle aldrig få bygga egna träningsbanor av toapappersrullar till min egen lilla hamster, för någon hamster som var bara min skulle aldrig dyka upp. Mina förädrar gjorde tappra försök. Först med akvarium, men det var ju lite äkligt och tråkigt att göra rent, och de fiskarna vi gillade mest dog ju bara. Brorsnors Zorro till exempel, fick en värdig begravning i rabatten brevid cyklarna. Och det var ju så orättvist att man bara fick kpöa fiskar och knappt ens titta på de söta kaninungarna i zoo-affären, för då skulle man minsann bli sjuk. Och mycket riktigt, när kompisen köpte kanin och jag dyrt och heligt lovade att jag inte ens skulle klappa bara lite, slutade det med att jag nästan hamnade på sjukhus så fort mamma och pappa vände ryggen till. Som om jag skulle kunna hålla mig borta från en kanin?!?
Efter fiskarna, som inte alls levde upp till de husdjursförväntningar jag hade, kom ödlorna. Det var några år senare, och akvariet stod ju bara där och skräpade i källarne, så den övertalningskampanjen var inte svår att gå segrande ur. Två salamandrar inhandlades, tillsammans med lite grus som östes ner i akvariet. Och ja, om sanningen ska fram så var jag lite kräsen. Ödlestackarna levde inte heller de upp till mina kriterier för ett gosigt husdjur. Speciellt inte när de försvann, och hittades under bokhyllan två månader senare, ihoptorkade och luddiga av damm. Så jag lade ner det där med aldeles egna husdjur, och smygkelade bara lite med kompisens kanin.
Men mitt hjärta slutade minsann inte att slå för djurkrakarna för det. En dag kom den lite större kompisen från en annan stad och hälsade på. Och hon, var minsann en tvättäkta djurömmare av stora mått. Hon hade gått med i NSMPD. Föreningen för diverse djurälskare och djurförsökshatare, där alla goda medborager skulle vara med i på den tiden. Tyckte vi i alla fall. Men ett medlemskap i NSMPD, inklulsive möten där det skulle startas lokalklubbar, loppisar med kosntiga tanter från Kållered som hade 118 katter hemma, och ett evigt propagerande mot ja, vilka schampon det nu var som var djurtestade, var inte nog. För säkerhets skull startade vi också föreningen Morr, som jag inte minns vad namnet stod för, men det hade att göra med stora kattdjur tror jag. Och sedan också föreningen FFFD, Fram För Fria Djur. Men jag blev ju inte mindre allergisk för det. Bara vegatarina, men det var flera år senare. Och det blev ju alla andra också.
Nu har jag dock mognat. Jag har sett sanningen. Djur är och förblir ganska främmande för mig. Jag tycker det är lite äckligt med husdjur. Jag tycker inte alls om människor som räknar upp sina husdjur på telefonsvararen, jag hatar accesoarhundar, att det var någon som ville ha med en hund i en dödsannons är vidrigt och nej, jag fattar inte alls grejjen med husdjur helt enkelt. Djurägare verkar tro att de är lite bättre och kan ta sig vilka friheter som helst, som att inte plocka upp hundbajs, ta med sig hunden in i mataffären och inte förstå varför man inte får ta med sig djuren på restaurang som man minsann får i vissa andra länder. Jag skiter i era djur, det är erat val att skaffa dem, stå för det och förvänta er ingen hänsyn. För det är bara djur.

djur-terapi

Påskens tema är djur, som uppmärksamma läsare kanske har märkt. För att bedriva lite egenvård, av varianten terapi för att bli av med sitt förakt mot djur, har jag adopterat ett djur. En igelkott. Klicka här. Men mata den inte för mycket, för då vet jag inte vad som händer. Kan bli besvärligt. Hur plockar man upp bajs från sitt djur om det inte finns?
Bara grejjen att ha ett djur som man ansvarar för som bajsar överallt. Varför? Jag kan verkligen inte förstå det här med husdjur. Det är ju bara äckligt. Och de är inte så söta egentligen, det är bara människan som är genetiskt byggd för att tycka om runda varelser. Och djur är ju ganska runda.

algerisk?

Jag kan inte förstå hur det kan vara så mycket pollen i luften när det regnar så mycket? Borde inte allt pollen-bös bli träffat av minst varsinn regndroppe och obönhörligt ramla ner på marken och fastna i en vattenpöl?
(undantaget idag. Men idag var jag på bio och blev allergisk av något annat. Vet inte riktigt vad, någon kanske hade släpat med sig sin accesoarhund?).

jag som inte ens tycker om djur

Vissa saker vill man inte veta. Speciellt inte klockan kvart över gå hem dags, dagen innan långhelg. Som till exempel när en hyresgäst kommer och är alldeles till sig, för att ja, det ligger en katt i en källarskrubb som har fått ungar som håller på att dö på en möglig madrass för katten kommer inte ut ur samma källarglugg som den kom in i (hur fan kom den in där? den vara ju till råga på allt höggravid?) och den som har sina saker i källarskrubben vägrar öppna dörren när man ringer på, trots att lampan lyser, så det går inte att meddela personen i fråga att den blivit ofrivillig kattägare, som en liten överraskning så här inför påsken.
Jag har en väl utvecklad avsmak för katter redan. Kan inte alls föärstå grejjen med husdjur över huvud taget. Och det där tramset om att katter skulle vara så smarta och fria att de inte går att uppfostra har jag genomskådat. Det handlar enbart om att de är för dumma för att det ska gå att lära dem något.
Och jag ville bara gå hem. Det ösregnade ute. Nästan alla andra hade gått hem. Skrubben var låst med ett allt för ordentligt hänglås, omgärdad av ett bastant nät. Vad gör man?

vem bygger vad egentligen?

LO har just nu en kampanj. En massa människor tittar ner på mig från reklampelarna när jag visar mig ute. De ska föreställa aldeles vanliga, arbetande svenskar. Stolta proklamerar de: Jag bygger Sverige!
Då kom jag att tänka på en sak. Det ganska äckliga, högerextrema gubbgänget Vi som byggde Sverige. De som bland annat hotade med att spränga en bomb mitt i julhandeln för några år sedan. En hög fascistoida surgubbar som hade fått nog skulle nu kräva någon slags respekt för att de påstod sig ha byggt landet. De var väldigt förtjusta i bomber, vill jag minnas.
Nu är det LO-människorna som påstår att de bygger landet. Och jag undrar om de, dagarna efter valet i höst, kommer att affichera upp stan med ett ondskefullt avgrundsskratt, med parollen ja, nu var det vi som byggde sverige, och sedan bara spränga hela skiten?

Utseende-fixide´?

När jag läser så tänker jag mig att den som skrivit det jag läser ser ut på ett visst sätt. Om personen i fråga inte ser ut så, så blir det fel. Jag blir helt besviken, och i mitt huvud ser personen fortfarande ut så som jag bestämt att den ser ut. Inte så att jag hela tiden tänker på hur författaren till en skönlitterär bok jag läser ser ut, men jag har det någonstans där i bakhuvudet. Min största besvikelse hittills var nog Paul Auster. Visst, han är stilig, men det var inte alls så jag hade tänkt mig. Samma sak gäller för ståss röster. Man här en röst på radio och tänker sig ett visst utseénde. Största chocken där måste ju varit Mats Nileskär. Svårsmält.
Men, det coolaste av allt, skulle varit om man kunde googla bilder. Att istället för att skriva in ett ord i "sökrutan" lägga in en bild. Man skulle nog kunna göra många konstiga fynd. Jag hörde också om ett datorprogram som gick ut på att man kunde sjunga en snutt på en låt, så skulle programmet hjälpa en med att tala om vad det var för låt. Praktiskt kanske, men jag tvivlar på att det skulle funka i verkligheten. Gäller ju att inte sjunga allt för falskt, eller kanske att sjunga just falskt, beroende på låt.

glad påsk? 2

(nej, det är ingen uppföljare...)
Jag har jobbat på mitt nuvarande jobb i över ett och ett halvt år. I fredags hade vi påsklunch. Varje påsklunch, midsommarlunch och jullunch diskuteras samma sak. Att jag är allergisk mot fisk och nötter. Det brukar komma upp varje gång, för det är alltid någon som undrar varför jag bara äter potatis och prinskorv när Bolaget bjuder på stort. Det pratas om huruvida det är ovanligt med fiskallergi eller inte, jag kanske drar en och annan allergi-anekdot, det är alltid någon som frågar om jag är så där allergisk mot nötter så jag dör om jag äter det.
I fredags fick vi ett påskägg. Det var fyllt av olika sorters godis, som hade en sak gemensamt. De innehöll alla nötter. Får en stark känsla av att de vill bli av med mig...

glad påsk?

I dag fick vi ett påsk-kort i brevlådan. Ett hemmaritat, av kanske en åttaåring. Urklippt ur ett kollegieblock, som ett stort ägg, med olika mönster ritade på. På baksidan stod det bara en massa konstiga saker, och så något om ett ridhus. Kanske hästnamn, kanske en hemlig kod. Senare på eftermiddagen, när jag var på väg ut, mötte jag en människa med svart moppehjälm, svarta kläder, som värsta terroristen, som sprang upp för trappan. Han hejjade dock glatt. Detta gjorde mig lite nojjig. Tänk om det har ett samband? Om moppe-terroristen var ute för att reka vilka som var hemma eller inte, så att kidsen som ritat påskkortet kunde komma tillbaka utklädda till påskkärringar och kräva att få en hel massa godis som tack för kortet? Att de var i maskopi med varandra, så om man inte gav kidsen godis skulle moppe-terrorieten göra livet surt för en?
Tack för Påskkortet, glad påsk, där fick jag något att tänka på.

man märker att man börjar bli inte så fjortis längre...

... när man går på fest och det är bäbisarna och inte punkarna längre som kräks på borden.

valfrihet? nej tack.

Det finns för mycket valfrihet i det här landet. I vilken situation det än gäller, så tvingas man att välja. Allt från hur man ska deklarera, hur mcyet pengar man ska ta ut på bankomaten, vad man ska göra på helgen, vilken sorts tandkräm man ska köpa, hur man ska inreda, vad man ska se på tv och vilka åskiter man ska ha. Jag är trött på valfrihet. Jag säger NEJ till valfrihet. Igår till exempel, var vi och åt pizza. Kände att det skulle lindra lite gott och vara en bra start på en lång kväll. Och jag var vrålhungrig. Och är man vrålhungrig, som de flesta för hoppningsvis borde vara när de är ute för att äta pizza, så låter alla pizzor skitgoda. Hur ska man kunna välja då? När man är så hungrig att man vill ha allt på pizzan, även om man innerst inne vet att det inte är någon hit. Det borde bara finnas två sorters pizzor. En god och en äcklig. Så skulle man slippa våndas.
En annan stor fråga där man tvunget ska välja, är vilken utbildning man ska gå. Nu är det så att jag inte precis trivs på mitt jobb, om man ska underdriva lite. Därför tänkte jag att jag ska ta och söka lite kurser på universitet i höst. Mest bara för att jag ska ha något i bakfickan om det blir akut outhärdligt på jobbet, och för att jag inte återigen ska behöva stå där och ångra mig att jag inte sökte när man skulle. Det är nog inte så att jag vill byta karriär helt, bara ha möjligheten att göra något annat en termin eller två. Eller, kanske ett helt program, vem vet. Då uppstår det här valfrihetsprobemet igen. Så fort jag öppnar GUs katalog så vill jag läsa allt. Varenda kurs verkar jätte-intressant. (Nästan i alla fall). Och jag begränsas inte så värst av mina betyg heller, inte på A-nivå i alla fall. (Nej, jag kommer inte in på vad som helst, men jag har helt ok betyg). Plötsligt vill jag läsa en massa lingvistik och informationsvetenskap och biologi och botanik och datagrejjer och statsvetenskap, eller ska jag kanske bygga på den utbildningen jag började på för flera år sedan som det inte bliev så mycket av, förutom en massa minus i breven från csn? Men alla utom jag ville ju bli personalchefer där. Nej, jag säger Nej tack! till valfrihet.
Kära bloggläsare, det är upp till er nu. Bestäm vad jag ska söka. Hjälp mig att gallra, det här är er chans att vara Syo-konsulenter för en dag!

partaj och baluns

Det är mycket nu. En gedigen After Work påbörjades i går eftermiddag klockan sexton, och jag vet inte riktigt när det avslutades. Det krävdes en del för att vi skulle hinna med alla vinklar och vrår av skitsnack om chefen. Oj, vad det snackades! Tycker lite synd om den nyanställde tjejen, som bara har arbetat där några veckor. Man kan säga att hon fick en grundlig introduktion...
Idag är det stort kalas som gäller. En av de bästaste kompis från förr firar trettio. Baluns så det svänger om det.
Imorgon kommer jag förmodligen vara ännu mindre kapabel att skriva något vettigt.

Måste bara meddela herrarna Mango och Mikebike med flera att jag faktiskt såg Mr Holm i egen hög person idag. På Masthuggstorget. Han stod med fötterna lite vinklade inåt, det var så jag kände igeon honom. Dagens kändisspottning med andra ord.

dags att deklarera

Jag tänkte på en sak. Tänk om det hade varit så, att deklarationen var som ett lotteri. ALlt var som det är nu, bara det att en person vann sisådär en miljon (skattat och klart då). Vad mycket mer spännande det skulle bli då. Idag är det inte precis lätt att få tummen ur och knappra in alla siffor, även om de lockar med pengar innan midsommar numera. Men jag vill inte ha tillbaka min egna pengar, eller jo, det vill jag ju också, om jag nu får några, framförallt vill jag att hela svenska folket ska ha möjligheten att vinna en fet summa extra! Och som tröstpris kunde de lotta ut si så där femhundra reklampennor från Skatteverket. Tänk vad bra det hade varit!

helvettesön del femtielva

Jag bara måste skriva lite mer om Hisingen. Den ger mig ingen ro precis, den där helvettesön.
Imorse, när jag flåsat upp för Älvsborgsbron och tog de första skälvande tramptagen på Ön, vad händer då? Nej, kedjan hoppade inte, för det gjorde den igår. Och nej, jag ramlade inte heller. Men, Det Vita Guldet som min chef så käck-vidrigt brukar kalla snön, började falla. Det är fan bara på Hisingen något sådant kan hända. Snö bara för att reta oss fastlandsbor!
På väg hem från jobb och träning kom jag på det enda som skulle kunna liknas vid bra med Helvettesön. Man kan åka färja därifrån. Det är så fint! Hjärtat sväller av stolthet över synen på fastlandet och av att man klarat ännu en dag. Och så känns det så exotiskt, att åka färja mitt i stan. Har jag inte cykeln med mig känner jag mig mest som en turist, men när ajg har cykeln med känns det bra. Som att jag bor i en intressant och bra stad, med exotisk kollektivtrafik. Då kan jag nästan förlåta Hisingen, i berusningen av all exotism. Å andra sidan så skulle ju Älsvnabben kunnat gått från vilken annan ö som helst, som skulle kunna legat där Hising Island ligger idag. Det öppnar ju för nya perspektiv, om man sägere så... Synd att den där minan inte låg lite mer strategiskt placerad... mouahaha

tack till Bussmicke för bilden!

kändis läser blogg

Igår fick jag följande mail;

Från: "Jens Ganman"
Ämne:
Datum: Tue, 4 Apr 2006 20:20:59 +0200

Ha-ha! Är jag en "religiös vegan som legat på svensktoppen"?

Moahahaha!

Skenet bedrar, kära ni, skenet bedrar...

Det måste vara för att jag skrivit så här på min Bokblogg. Men när jag skrev det så tänkte jag ju inte alls på att Jens Ganman finns på riktigt. För det gör ju inte dom där författarna. Inte de andra kändisarna heller. Och google finns inte heller, så de kan inte hitta mig. Men det gjorde han. Och han läste min recension, och, framförallt, min kommentar om honom. Ett påstående som visade sig kanske inte riktigt stämma. Jag måste verkligen lära mig att inte tro på allt jag läser! Men visst är det lite coolt, en Riktig Författare, om än djurrättsreligiös, på min blogg! Är inte det en Lassie ehh.. mailade mig, så säg?
p.s sedan mailade han lite mer. d.s

äntligen! men nej...

Alldeles nyss ringde telefonen. Konstigt nummer på nummerpresentatören. Jag svarade och det var ingen mindre än Sifo! Då blev lite glad och förväntansfull. Har nämligen alltid velat vara med i en sifo-undersökning. Det var en önskan som drabbade mig när jag jobbade med att ställa de där lite dummare och lite mer oseriösa frågorna till folk via telefon. Så, efter att ha frågat hur läng tid det skulle ta, jag ville ju trots allt påpeka att klockan var åtminstånde kvart i läggdags, även om det var självaste Sifo som ringde, startade själva utfrågningen. Bara för att komma fram till att det i själva verket var mannen i hushållet som skulle få den stora äran. Mig var dom inte alls intresserade av. När jag äntligen hade chansen. Jädra Statisktik, nu kommer de säkert aldrig mer att ringa hit. Får vänta tills nästa gång NFO ringer. Eller nä jsut det ja, de gick ju i konkurs efter att jag slutat där.

Silverpilen är ute och kör!

Idag var det äntligen cykelpremiär för mig. Senast jag cyklade till och från jobbet var i december. Sedan dess har det legat för mycket snö, och/eller varit för kallt. Men i morse var vädret perfekt. Några plusgrader, ingen storm, inget regn (även om regn aldrig skulle ha stoppat mig var det ju gött att slippa). Jag var så otroligt laddad! Så det hela börjades med att så fort jag fått ut Silverpilen ur förrådet, satt på alla lampor på tokblink och snäppt på mig den överkäcka hjälmen, så lyckades jag köra in pedalen i smalbenet. AJ som f-n! Okej, det kom inget blod och det gjorde inte riktigt, riktigt gråtont, men nästan. Varför är pedalerna så satans vassa? Och varför är de precis i smalbenshöjd? Funderade hela vägen till jobbet på om det skulle kunna gå att slipa ner det vassa på pedalerna utan att de blir så halkinga att fötterna halkar av? På vägen hem funderade jag mest på hur sjutton man kan få så ont i rumpan av att endast ha cyklat till jobbet? Kanske skulle investera i en lyx-fluffig extra gel-sadel? Eller så är det lika bra att härda!

det här jobbet vill jag ha!

Styla din trädgård
Homestyling har blivit mycket populärt den senaste tiden och det gäller även trädgården. Nu behöver du inte längre vara expert för att få njuta av en vacker trädgård. Genom att anlita en trädgårdsarkitekt eller trädgårdsdesigner får du hjälp med idéer, planering och plantering. Och om du ska sälja ditt hus kan du låta styla din trädgård innan visningen för att göra ett så gott intryck som möjligt. (från http://alltombostad.msn.se/gds/5/1699/ )
Jag är skitbra på att rensa ogräs. Och beskära. Kantskärning med gammal hederlig spade går som en dans. Jag är noggran som ingen annan. Och luckra, oj vilken luckrare ajg kan vara, om så krävs! Och i fall hussäljaren vill, kan jag säkert laga deras gräsklippare också. (fast kanske bara om det är en Klippo).
Vem betalar mig dyrt för detta?
Tills dess för jag väl nöja mig med att styla hela bostadsområden, som defenitivt inte är till salu. Däremot fula. Om man nu kan defeniera skräpplockning som styling?

framtidsyrket?

Det hände sig, ganska så sent i går kväll, att jag skulle få tag i en taxi, till Brorsnor. Han var aldeles för långt hemifrån vid fel tidpunkt, och jag var aldeles för rik för att låta honom åka nattvagn.
När jag väl kom så långt att jag inte bara fick en upptaget-ton i örat när jag förslökte ringa, drabbades jag av Enya istället. Väntmusik, med andra ord. Och då slog det mig. Tänk att vara den på taxistationen som har till uppgåft att välja låtarna de stackarna som bara vill ha en bil utsätts för högst ofrivilligt under en ansenlig tidsrymd! Vilken makt! Och hur tänker man? Som professionell, stolt yrkesmänniska kan jag tänka mig att man ibland blir så extremt nöjd med en låtordning att man ber alla telefonister att tala lite extra långsamt, så att så många som möjligt ska få uppleva ens mästerverk genom luren. Och omvänt tror jag att telefonisterna ibland ger dj:n en hint om att de vill höra vissa gamla godingar, där de garanterat kommer att få avslöja en och annan stackare som skrålar med i andra änden av linjen, väntandes på sin turm helt i ovetskap om att han eller hon redan är framkopplad till telefonist.
Och finns det låtar som man inte bör spela? Lite som när det hänt något hemskt och radio inte får spela riktigt vilka låtar de vill, utan tvingas köra Candle in the wind på repeat mellan nyhetssändningarna? Räknas det som klychigt och nybörjaraktigt att spela låtar som "växeln, hallå hallå" eller alla med ordet car i titeln?
Och har taxiförarna något att säga till om? Som jag tänker mig så tvingas även de lyssna på dj:ns val när de kommer in till stationen för en kopp kaffe fram åt småtimmarna. Så det måste tas med i alla beräkningar och föreskrifter och urvalskriterier att detta även är en arbetsmiljöfråga.
Samt den största frågan av allt: Hur blir man taxi-dj? Vilka krav finns det, hur ser arbetsmarknaden ut idag? Kan vi se fram emot en mängd pensionsavgångar de närmsta åren, eller är det ett yrka som dött ut innan det ens slagit igenom för att ams inte förstod behovet i tid?
Jag såg hela den danska serien Taxa, och jag har en del skivor, samt mycket bra musiksmak. SÅ ja tack, jag tar jobbet!

utmaning

När El mango kallar, då svarar man. Han har utmanat mig, med flera, på att svara på diverse livsavgörande frågor. Så jag hugger väl in!

Din mammas mellannamn: Maj-Louise. Det skulle man inte kunna tro.

Vilken maträtt är du? Blodpudding?

Namn på dina framtida barn? Efter gamla hedervärda släktingar. T. ex Ellen, Greta, Hugo. Synd bara att dessa namn börjar bli lite väl trendiga, har ni inte fattat att det är jag som har paxat?

Vad är du rädd för? Äckliga killgäng, grodor

Favvohundras? Bullterrier

Krigsskador? Ärr efter att ha kört in i kedjedrevet på cykeln i smalbenet. Försöker hävda att det är ett sån´t där coolt sjöbuse-ärr som ändrar färg beroende på vad det ska bli för väder, men till mitt stora förtret är det på väg att försvinna. Hål i läppen, efter ja, en vild ungdom för att göra en lång historia kort.

När jag var liten ville jag bli: Sopgubbe för de verkade hiutta så mycket fint i soprummen (och det blev jag ju nästan okcså), Fotbollspelare för att få vara med på TV, brevbärare för de hade så många gummiband.

Detta vill jag äta på min födelsedag: Prinsesstårta så klart.

Jaha, så nu vet ni det.
Det här blir nog de sista aningens meningslösa frågorna jag svarar på på den här bloggen. Det är roligt men lite väl meningslöst. Men roligt. Eller ja, om det blir någon mer gång så kan ju ni som inte vill veta scrolla förbi, eller blunda när ni läser det inlägget.

med på ännu en karta

Svensk Lemonad räcker tydligen inte för alla. Nej, den nya trenden är uppenbarligen den andra bloggkartan. Och som tack för att Mr Bloggfrossa gjort den goda gärningen att placera Majorna på kraten, måste jag ju också placera mig där. Här är det:
Majorna på bloggkartan.se Hoppas bara det funkar nu, verkar vara mer än lovligt komplicerqat, som allt som har med datorer i den här husållet att göra för tillfället...

Lite senare:
hmmm. det verkar inte funka. Ger det en dag så får vi se.

lite senare igen:
Jo! Det funkar! Äntligen något som funkar!

dumma sill

Jag hatar första april, eller närmare bestämt den idiotiska traditionen att luras då. Vad ska det vara bra för? Jag är jätte-lättlurad. Och det är lika pinigt varenda gång jag går på något lur, oavsett om det är dåligt eller bra. När jag var liten lurade min mamma mig att hon hade köpt en ny sorts varm choklad, med kaffesamk, ocha tt det hedanefter skulle vara den som serverades i hemmet. Jag vägrade smaka. SÅ klart. Det var nog där det började.
Inte nog med att jag är lättlurad, jag är dessutom väldigt dålig på att tänka ut bra april-skämt. Mitt bästaste lur är att lura min sambo att det står någon i hissen när vi står och väntar och hissen kommer ner. Så där kul. Och dessutom går han inte på det lägre.
Vill bara att den här dagen ska ta slut, så jag slipper bli lurad. Men det var i alla fall inte jag som nästan gick på GPs aprilskämt. Så ett och annat kanske jag lärt mig med åren. Förr i tiden brukade jag aldrig fatta vilket som var skämtet i första april-upplagan.