Listan 2006

Så. Här kommer den, årets lista! För en uppdatering av minnet angående förra årets lista, klicka här.

Årets......

största händelse: giftemål med Rekan! (han har också en lista!)
fest: bröllopet!
på-tiden-händelse: jag sa upp mig
vidrigaste: mitt föredetta jobb
bästa kvinnliga musiker: Marit. Det måste bli Marit.
bästa manliga musiker: Brorsnor i år igen. (han vill ju så gärna vara med på listan...)
bästa mediaperson: Annika Lantz
kändisspan: Christer... I år igen! I dag till och med
sämsta ö: helvettesön alltid
minst omtyckta yrkeskategori: chefer
Nja, det gick väl så där: träningen
istället för träning: promenader, promenader, promenader
räddare i etikettdjungeln, samt mest otippade bibliotekslån av mig: Magdalena Ribbing
bästa transportmedel: min älskade cykel
teknikpryl: cykeldatorn, när jag äntligen fick den att fungera
mest gripande film: The wind that shakes the barley
sämsta film med snyggast kläder och stil: Black Dahlia
bästa bok vår: Mannen som älskade Yngve av Tore Rendal
bästa bok sommar: Tillsammans är man minde ensam av Anna Gavalda
bästa bok höst: Kungamordet av Hanne Vibeke Holst
bästa bok vinter: Allt jag vill ha av Lotta Lundberg
mest sorgliga bok: Anna min älsakde av Magnus Utvik
bästa engelska bok: Brand new friend av Mika Gayle
sämsta bok: Den vita masajens dotter av Corinne Hoffman och Hinsehäxan av Lillemor Östlin
kulturgärning: de som gör subtitles
sämsta väder: först sol sol sol sedan regn regn regn
goda gärning: min anmälan till donationsregistret
dryck: whisky
mat: soppa
mest uttjatade takeaway: thai i år igen. Men hellre det än Gröna Brunnen
mest arbetarfientliga dag för festligheter: fredagar eller vilken vardag som helst...
aktivitet: att blogga
TV-serie: Greys Anatomy
bästa konsert på sämsta ställe: Marit Bergman på Liseberg
releaseparty: GoDrowsy
konsertöverraskning: Henrik Berggren på Anna Ternheims konsert
aningens inåtvända men himlans fina konsert: Anderas Mattsson
nyårstrend: listor verkar hett i år igen
mest meningslösa: nyårslöften

Ha nu en riktigt bra nyårsafton, kära vänner. Ta det lungt med smällarna och spriten. Och gott nytt år!

I fel kropp

Tecknen blir allt tydligare. Spår efter spår kan skönjas. Hint efter hint dyker upp.
Men idag fick jag beviset. Det oomkullrunkeliga beviset.
Jag satt och skrockade till Värdens Gång-sidan i GP.
Jag ÄR en tant i en ung kvinnas kropp.
Födde och dödde? De har jag läst länge. Ättika bra mot allt? Japp, det var längesedan den visdomen nådde mig. Det är lika bra att jag börjar virka en toalett -förlåt WC-pappers-hållare redan nu.

Bilder

Jag lägger upp bilder. På Flickr. Men inte alla. Bara de folktomma. Och då ser bilderna inte riktigt ut som mina, även om de är det, allihop. De påminner om pappabilder. De bilderna som, i min släkt, det mest är papporna som tar. De lite mindre turistiga, de med någon slags tanke bakom, de lite mer.... konstnärliga. De snygga, de fina, de vackra. Jag är inte riktigt där. Jag tar inte pappabilder. Men ibland är det förvillande likt.

Börjar drömma om ett projekt. En samling pappabilder från både här och där. Med pappor. Med brorsor. Med farfädrar. Farfäder. Bara att ladda upp. Att jämföra, att spegla sig i. Ett forum för den ständiga frågan; Vart har ni gjort av den?

Mina pappabilder, som då inte är pappabilder, hittas än så länge på: http://www.flickr.com/photos/pappabilder/ Titta om du vill. Nästa månad kommer fler.

fel fel fel

Igår lärde jag mig något. Jag har i hela mitt tjugosjuochetthalvtåriga liv trott att det heter mullvard. (Som i nattvard. Något som är i mullen kanske. Varde ljus, varde mull, varde mullvard. Eller kanske inte).
När jag så anklagade Bodil Malmsten för att ha stavat fel, gick det upp ett ljus för mig. Det var dags att bita sig i tungan. Det heter ju mullvad. (En som vadar i mull?). Är detta ett handikapp jag fått på grund av min uppväxt med idel halländska uttal omkring mig, att jag stoppat in lite r som inte hörs lite här och var, för säkerhets skull? Eller är det mer att jämföras med en felsjungning, något som bara är som man aldrig reflekterat över. Senast detta hände var för ganska många, men inte jättemånga år sedan, då jag lärde mig att det inte heter astfalt. Hur många fler bokstäver finns på fel ställe i mina ord? Och hur gammal kommer jag vara när jag inser nästa?

Svindel

Ibland bara svindlar det till lite i magen. Till exempel när man äntligen kommer på hur lätt det kan vara att byta sin profile-bild. Eller när det går riktigt bra på tv-spelet.
Idag var det bilden. Låt mig presentera: Blodpudding!

Snapphanar

Det verkar vara poppis att tycka saker om sanpphanarna. Eller i alla fall serien. Jag tjuvkikade på allt i ett svep, så klart. Att följa tv-serier är omodernt. Och jag tycker följande:
1. Det var väldigt spännande.
2. Det var inte så lite orealistiskt, speciellt deras plötsliga hyllande av svenska kungen.
3. Det hade kunnat vara sliskigare, ett hångel i solnedgången hade inte förvånat mig, däremot gjort mig besviken.
4. Allt var väldigt smutsigt.
5. Det var inte svårt att förstå skånskan i sig, men ljudet var skit. För hög musik och för lågt prat. Men det kanske mest var min version.
Så nu vet du.

Stadsteatern i mörker

Stadsteatern i mörker, originally uploaded by Buskisblog.

Håller på och leker. Med Flickr. Programmet med det konstiga namnet. Om det nu är ett program. Och om namnet verkligen är ettt ord. Man kan aldrig så noga veta.

Dålig produkt

Det finns nässpray och så finns det nässpray. Och så finns det nässpray med mentol i. Det skulle man kunna tro är en bra uppfinning. Som halstablett i nästan. Att allt kanske blir lite frächare, lite trevligare mitt i allt grönt klet. Inget kunde vara mer fel. Nässpray med mentol är den dummaste uppfinningen på länge. Det finns inget (möjligtvis förutom knark, men det vet jag ingenting om), som svider och förstör dina stackars förkylda slemhinnor så som mentolnässpray. Kom nu inte och säg att jag inte varnat er.

Min överkvinna

Jo, jag har mött min överkvinna. Inte för att det på något sätt är frågan om en revolverduell i skymningen, som tur är. Men hon gör mig stum. Inte ett ord vill ut ur fingrarna. Jag har börjat läsa Hör bra hur ditt hjärta bultar i mig, och jag har tre saker att säga.
1. Det är den snyggaste boken ajg någonsinn hållit i.
2. Den är bättre som bok än som blogg.
3. Den får mig först att vara så inspirerad att jag först inte vet var jag ska börja, sedan alldeles tyst.
Jag ska smutta på den. Lite varje dag. Ransonera. Det är då det blir bäst.
När jag har läst klart ska jag investera i den matchande anteckningsboken. Så får vi se vilka stordåd det blir. Men jag tänker inte flytta till Frankrike också, någon egen stil får jag väl ha kvar.

hårigt

Tomten har varken problem med dålig skäggväxt eller flint. Det såg jag tydligt.

Fint.

Hemma igen. Men vi har lite vajsing med telefón och bredband, så bli inte oroliga om vi är okontaktbara.
Julen var fin. Med riktig finsk tomte, som kanske inte var bättre på finska än oss, men låtsasfinska funkar alltid. Succé gjorde också Farmors köttbullar, och den sedvanlige ihopblandningen av paket, i år toppad med rätt rimm på fel paket. Nästa år ska vissa personer få julklappspapper i varsin färg av mig. Eller så fortsätter vi blanda ihop, det är också roligt.

God Jul

God Jul i vårvädret. Nu drar vi söder ut. Men vem vet, vi kanske är tillbaka redan imorgon.

Patriotism

Varje jul blir jag Hallands-patriot. Måste bara äta grönkål, för att det är så halländskt. Jag kommer inte ens från Halland. Övriga året retar jag mina föräldrar för att de är hallädska. Konstigt. Idag har jag gått så långt att jag trotsat överrenskommelsen om modernisering, avstått Arlas uppdaterade grönkålsrecept, och istället gjort riktig grönkål. Med både grädde och hemlig ingrediens. Och den blev nästan lika god som mormors. Nästan.
Resten av året är jag Mölndals-Patriot. Trots att jag lade så stor energi på att tycka illa om Mölndal när jag växte upp där. Samtidigt som jag försvarade det mot ohyffsade påhopp från diverse göteborgare, så väl infödda som inflyttade. Varje gång jag ser Mölndal på TV måste jag skrika o o o Mölndal, och höjja näven. Det blir en lite konstig reaktion, för Mölndal är nästan bara på TV när det ligger under vatten.
Ganska ofta är jag också Majorna-Patriot. När jag ser ut från Masthuggskyrkan eller från Älvsborgsbron eller från toppen av Berget. Då kan man ana ett uns av oförtjänt stolthet i min blick.

Svinbassäng?

Hmmm... jag får en väldigt äcklig bild i huvudet när jag läser ordet suggpool. Jag blir också lite glad att jag är pälsdjursallergiker, så jag inte förväntas söka det här jobbet.

Fotografkarriären

När jag var femton bodde jag i en källare på ett radhus. Gillestuga skulle kunna beskriva rummet, om det inte vore för att det låter så stort, så motivtapet, så bastu, så öppen spis och så mögelskadat. Det enda som stämde in var nog motivtapeten, visandes ett stort slag med små soldater över en hel vägg, som mina föräldrar dock hade smaken (?) att tapetsera över med vit väv när vi flyttade det. Det var några år innan jag flyttade ner. Det var ett fint rum. Smala fönster högst upp vid taket, ut mot marknivå. Rummet hade en förmåga att bli lite mörkt. Perfekt, tyckte jag som hade sett bilder min pappa tagit när han var yngre. Vi var en hel hög tjejer med fotograferande pappor. Med avlaggda Nikkormater, Olympusar, Nikonar. Tunga som ett kilo småsten. Hårda. Som gav en blåmärken om man hade dem över axeln när man sprang. Som ibland kunde hämta fram stora kartonger ur gömmorna, fulla med bilder på folk som då var som vi var nu. Både unga och lite arga. Min pappa hade dessutom en förstoringsapparat.

Så jag byggde ett mörkrum i mitt rum. Svart plast för fönstrena, baljor med diverse vätskor lite här och var, där det fanns tillräckligt stor yta. Och började lära mig mörkrumsarbetets konst. Jag blev lite konstig i huvudet av att sova i alla fixvätske-ångor också. Men det gjorde att jag kände mig väldigt hemma i mörkrummen på gymnasiet när jag började där. Det röda ljuset. Skrynkligheten som fingertopparna kunde få. Pillet. Tänkandet. Rattandet. Det var till och med värt att gå igenom mörkrumslussarna för att komma in dit. Mörkrumslussarna var som en stor svart tub som man stängde in sig i, snurrade lite, och kom förhoppningsvis ut på andra sidan. Om de inte hakade upp sig.

Och jag började tänka på alla de där timmarna jag spenderade där nere, igår när jag skulle sova. Alla motiven som framträtt. Vännerna som bara fanns där. Som man inte pratade så mycket med utanför mörkret. Skrönorna om tryckerieleven som tyckt att det var för mörkt i framkallningsrummet, så han tänkde sin tändare, och förstörde massa bilder från en semester, i ett avlägset land. Vikarierna som visste exakt vad de skulle säga för att man skulle sväva på moln i flera veckor. Praktikplatshandledarna som drog upp en tidigt i vintergryningen för att invänta det perfekta motljuset till frostnupna nypon. Som tog ner en på jorden, visade alla de där bilderna de var tvugna att ta också, på företagsledare, bilar. Då jag kände tack, men nej tack. Det där vill jag inte. Kan jag inte välja fritt så får det vara. Får jag inte stå och fota mina gitarrkillar, mina konserter, mina vänner och få hutlöst med pengar för det så får det vara. Trist inställning kanske. Men jag hade faktiskt inte talangen, eller tålamodet. Ibland gäller det att inse det. Ta ner drömmarna en nivå.

Det finns en känsla, som jag saknar mest av allt. Det är det där lilla, lilla klicket, som blir när man sätter fast negativremsorna i de för avseendet framtagna special-klämmorna, så att man kan hänga dem i torkskåpet utan att de fladdrar in i varandera. Hur det där lilla klicket känns i fingrarna, det är min motsvarighet till bubbelplast. Med det i bakhuvudet, är det inte helt lätt att helhjärtat gilla digital fotografering. När jag hamnat precis i skarven. Med stört tyng på det benet som fortfarande befinner sig i mörkrummet.

Tack för hjälpen?

Nej, Cliff, jag ska inte klaga över att jag fick gå till AF idag, det kan jag hålla med om tar priset i självömkan. Jag hade tänkt gnälla över att min arbetsförmedlare inte kan stava till trädgård. Men jag låter bli. Någonstans ska man ju placera de som inte får andra jobb. På arbetsförmedlingen, till exempel?


(Javisst. Jag slarvar och slinter hej villt på tangenterna. Men inte med samma stavfel fyra gånger på raken).

MuppSpace

MySpace bara krånglar när jag ska lägga uppp bilder. Den här får hamna här istället. Rätt åt er, muppspace!

Jag håller på och leker med PXN8.com, som Stationsvakt tipsade om när jag frågade om ett enkelt bildbehandlingsprogram där man framförallt kan ändra storlek på ett smidigt sätt. Det är ett roligt program! Lagom lätt, som Paint. Bra uppladdning ifall tomten kommer med Photoshop. Nästa steg blir kanske ett konto på Flickr eller vad det heter. Åh, jag skulle ha blivit fotograf. Vad rolgit det hade varit. Om världen hade varit ett lite bättre ställe, så man slapp fota Volvo-gubbar för brödfödan, som mina handledare skrämde mig med när karriären var på väg åt det hållet och jag var yngre och naivare.

Inslagen

Idag har jag ägnat fyra (4) timmar åt att slå in paket. I ¨förrgår minst en timme. Det är långt mycket längre tid än vad jag har lagt på att shoppa paket. Tiden går fort är man har roligt. Speciellt när man har köpt en paketsnöresstrimlare till sig själv i förtidig julklapp.

oj.

Nääää. Nu ljög jag.

Fastnat i ett spår

Min hjärna har fastnat i julklappsrimm-spåret. Det är därför svårt att producera något vettigt här. För att ni inte ska bli aldeles ledsna, kommer här ett litet rimsmakprov. Sedan kan man ju fundera över varför inte jag är rapstjärna.
Dagens klapprimm:

För att undvika frostnupna kommunikationer
Snart från strumpan du kommer höra toner

Gissa det om ni kan! Facit kommer då paketet är öppnat!

Länkarna och presentation

Jag har tänkt ut lite principer för vilka jag länkar till. Därför ryker Onekligen, men det betyder på intet sätt att jag tycker hennes blogg har blivit dålig eller så.

In kommer istället.... Låt mig presentera:
Stationsvakt!
En blogg jag läst väldigt länge. Som jag tycker om för att den där stationsvakten, som faktiskt är just stationsvakt på riktigt, tänker på de där ibland till synes små, men ack så finurliga sakerna. Och han inte bara tänker på dem, han skriver om dem med. Inte nog med det, han skriver bra. Han kan också en massa, och ger bra tips om program och så. Och inte nog med det, ännu en gång, hans blogg är snygg också. Supersnygg!

Och låt mig nu få uppdatera med: ...trumvirvel...
Helena! En otroligt smart och duktig tjej, som jag började följa när jag insåg att vi har en del gemensamt, och ändå inte alls. Fascinerande med sådana kontakter! Hennes blogg är inte "bara" en blogg, det är blider, det är böcker, det är filmer! Jag gillar speciellt hennes ett-foto-i-timmen-projekt.

Ni andra då, ni som läkar? Har ni kriterier och i så fall vilka?

Granen 3

Så reser de samma fula gran igen! Man hade ju kunna tro att det om inte förr borde ratats nu, när den blivit helt tilltuffsad. Men nej. Nu står den där och retas.

Sista veckan

(Och plötsligt kom jag tänka på uttrycket "Fössste goe fäskpotatisen", helt fel årstid.)

Jaha, sista veckan innan julafton. Och vad ska ajg göra då? Mysa till det lite i all min ledighet kanske? Baka lite mer? Pynta lite mer? Laga lite mat? Nähä. Jag ska till Arbetsförmedlingen! På fredag! Den 22 december! Och den som påstår att Af inte existerar för annat än som ett gigantiskt straff, den måste jag nog slå hårt i magen. Eller i huvudet.

Pynt

När fan blir gammal blir han religiös, brukar min mamma säga. Och jag, jag börjar pynta.

Granen 2

Ha! Det ryktas att motståndet mot granen tillslut blev den övermäktigt. One gran down! Mouahaha!

Nu undrar jag bara om det var El_pedro som ordnade saken på väg hem, om jag i ett vagt ögonblick som jag inte minns plockade fram en motorsåg, eller om det för första gången i historien var den veiga göteborgsblåsten som gjorde något bra?

Yngre

Idag har jag ägnat mig åt en föryngringsprocess. Jag skaffade mig en sida på Myspace. Trots att jag inte är rockstjärna, trots att det säkert var flera månader sedan som jag senast funderade över vad jag skulle säga i mellansnacket när jag skulle stå på scen om jag var rockstjärna.

Nu känner jag mig ung. Fast också lite gammal och teknikhandikappad, eftersom ajg inte lyckades lägga upp några bilder.

Skrämmande mycket folk där, på myspace. Skrämmande många kompisar från förr. Och nu ger det sig, om de vill vara vänner med mig nu med.

Grannar o o o o Grannar

Mina grannar idag:
- De med samma efternamn. De har bara samma efternamn, brevbäraren får tro vad han vill.
- De vi kallar KurtOlssonochhansfru. Idag var de nere i granskogen/på torget och valde och valde. För att slutligen komma hem med den finaste, finaste granen. Och ställa den i entrén. Och pynta den med jättefint, jätteantikt julpynt. Så jag blir nerväs att allt ska bli snott, och som gör mig väldigt glad att jag inte bor i Hjällbo. Och som sprider grandoft i hela trappen. Hoppas ingen är allergisk.
- De som satt upp en lapp, och erbjuder sig sina tjänster som privatdetektiver. Som uppger både falska namn och falska telefonnummer, men sedan ändrat sig och skrivit vad de egenlien heter och sitt riktiga telefonnummer. De insåg väl att det skulle bli svårt att få uppdrag annars. De är nog inte riktigt vuxna.
- De trevliga, och uppenbarligen nyinflyttade, som lämnat fin lapp i vår brevlåda om att de ska ha glöggkväll/inflyttningfest ikväll, och vi ska säga till om det blir för mycket liv och glam, då är det bara att knacka på.
- Bratsen. Som bara borrar och bankar. Som vanligt. För ett halvr sedan fick jag höra ett rykte att de tagit ner en vägg, men vid det här laget måste de verkligen ha en öppen planlösning, alternativt ersatt alla väggar med nya och laggt till spegelvägg. De är de tråkigaste grannarna man kan ha.

Annars inget nytt, här uppe på Berget.

Fel.

För sjuhundrafemtielfte gången fick vi fel post. Mitt f.d efternamn finns i en lägenhet till i det här huset, helt utan att vara släkt. Därför har jag satt en extra namnskylt, med mitt förnamn på, på dörren. Så att vi bara ska få brev adresserade till Lisa S..... Men nej. Posten vill gärna att jag ska heta Kerstin i förnamn. Och idag, när jag tassade efter brevbäraren och påpekade att det blivit lite tokigt igen, fick jag dessutom reda på att jag har en son. En Walter. För det kan ju inte vara så att det är Kerstin, två trappor ner, som har en man som heter Walter? Jag undrar hur mycket brevbärarna fantiserar ihop, om diverse familjekonstellationer. Det hade nog jag ägnat mig åt, långa släktskap av namn, egenskaper baserade på tidningsprenumerationer och konstiga brev. Vänner baserade på vykortens sol och bad. Förstår att det blir mycket att tänka på, så här i julkortstider.

Som i sagan

Idag fick jag och KäraKompisK hittelön. Jag trodde inte att sådant existerade längre, att den enda kategorin som möjligtvis fortfarande gällde inom ämnet var "hitta massmördaren tex Saddam i en grop-belöning". Jag trodde att hittelön var något som mest existerar i Pippiböckerna. Det är lite Astrid Lindgren över hittelön. Hittelön och jovaliska poliser liksom. Men vi fick det. Vi hittade en plånka, utanför en frissa, eniroade lite, ringde lite. Och så fick vi hittelön.

(Detta kan betyda att mitt tidigare knarkande i sjäva verket var gratis! Att jag till och med gått plus! Vilket kan betyda att jag har lite, lite rätt att köpa nästa te-kanna jag dyker på. Trots att vi har tre.)

Jag -en porslinsknarkare

Jag skulle inte alls in där. Skulle bara gå och handla lite köttfärs, och sedan hem för att göra lasagne. Men det var ju öppet. Och man får ta tillvara å tillfällena, det är inte alltid man får komma in.

Jag skulle ju bara in en snabb sväng. Rekognisera lite, se om de hade uppdaterat sig, fått in något nytt. Spana efter de perfekta julklapparna, de som man aldrig kan veta var de dyker upp.

Ut kom jag med fyra stycken djupa tallrikar. Rörstrands "Bimbo". (Väldigt roligt namn på en porslinsservis från någon gång på 50-talet)

För fyrtio spänn. Lycklig.

Vi har ju bara fyra djupa, om man inte räkna de två stora och de två små och skålarna som används som djupa. Jag kan inte låta bli att köpa porslin. Står det rätt sak under, de rätta stämplarna, från den räta tiden. Om det dessutom är superfynd som idag, så är det omöjligt. Trots att skåpen snart inte går att stänga längre. Jag kan inte hejda mig själv. Men jag är glad så länge jag inte börjar handla på tradera och dyligt. Det skulle vara förödande för framkomligheten i vårt kök.

Jag är dessutom blandmissbrukare. Porslinskopparna har jag ju redan berättat om. Och jag är farligt nära att trilla dit på 60-talsplast också. Ostkupan Jonas står redan i skåpet och snyggar sig. Det bärjar nog bli dags för det där torpet snart. Det där jag ska använda allt.

I morse

I morse stod müsliburken redan på bordet. Jag har en förstående man. Tack.

Uppdaterad:
Jag varierar mig i alla fall. Nyss låg det plötsligt mandel över hela köksgolvet. Jag tror jag är i puberteten.

Lucia i år igen

Granen

Varje gång jag gått ner för Berget nuförtiden så blir jag lite rädd. Jag går förbi stan´s fulaste "rabatt", som jag snart inte kommer kunna hålla mig ifrån att guerillagardening:a, eller sanrare guerilla-ogräsrensa. In genom en gångtunnel, brevid Thaien. Och möts av...
En skog! En kompakt vägg av gran! Får knappast känslan av att jag snart ska komma in på snygga Chapmans Torg, utan snarare att storskogen väntar på andra sidan. Ser nästan älgarna skymta. För till Chapmans Torg har Staden inte kostat på sig den bästa julgranen. Chapmans Torg har fått den sista i lagret, den som inte ens Biskopsgården ville ha. Chapmans Torg har fått granen som, om den vore människa, skulle vara så tjock att den inte skulle kunna gå utanför dörren. Granen är bredare än vad den är hög. Och full av fula kottar. Och extremt fult lampbehängd. Men mest av allt är den tjock. Tjockare än en hel urskog. Man får känslan av att man kommer att behöva hugga sig fram till Baloo´s Livs. Det börjar klia i motorsågsfingrarna. Men det hade inte varit någon idé. För på andra sidan tjockgranen har en julgran-för-hemma-bruks-försäljare just satt igång sin verksamhet. Det är som ett julgrans-reclaim-the-torg. Lite mysigt, men lite för mycket. Och skrämmande.

Dagens platsannonstips

Haha, synd att jag inte riktigt har kompetensen för det här jobbet:
Hårdrocksgitarrist; NBV Göteborgs och Bohus län; Göteborg

eller kanske det här:
Viola Tutti; GöteborgsOperan AB; Göteborg

Dagens arbetslöshetstips

Om du känner att du har lite för lite att göra, kommer här ett råd:
Börja varje morgon med att spilla ut din stolthet, den hemmagjorda müslin, på köksgolvet. Då tar det en stund att sopa upp, och du får snart göra ny. Jag har själv sett burken glida ur händerna på mig två mornar på raken nu, och snart spillt ut så mycket att det är dags att göra ny.

Nobelallergi

Jag undar en sak.
Om man är allergisk, som till exempel jag är, eller om man är vegetarian/vegan eller så (som inte jag är), hur blir det då på Nobelfesten? Ska man bara vara så otroligt tacksam och glad för att man fått komma på en så Fin Fest, att man bara ska peta lite tjusigt i maten om man är allergisk mot vad som bjuds. Eller finns det en lite ruta att kryssa i på eventuellt o.s.a kort? Eller ska man ringa någon? Kungen? Svenska Akademin? Eller är det hon superkvinnan som gör bordsplaceringarna, är det hennes uppgift att koordinera rätt specialtallrik till rätt gäst? Och kommer man i så fall, som fiskallergiker, mötas av den gamla vanliga misstanken, att man egentligen bara ljuger för att man inte tycker om fisk, och hellre vill ha falukorv?

Ohthankgod.

Jag gjorde det. När de erbjuder så snällt. Och sedan satt jag med hjärtat i halsgropen, tänkte på om det fanns någon jag kunde ringa om allt skulle gå fel, tänkte att jag borde haft någon här att hålla i handen. Tänkte på allt jobb jag lagt ner, alla skräckhistorier som jag kanske inte har hört, bara hört att de finns. Att allt bara skulle kunna försvinna. Tänkte på att jag skulle skriva ungefär så här. För att hålla distansen. Det är bättre ibland, att tänka i textmakarläge, istället för på vad som verkligen händer. Efter en stund var jag tvungen att resa mig. Gå några varv i lägenheten, titta lite i en tidning. Försiktigt kika ut från köket in i vardagsrummet. Kasta ett öga på datorn.
Hjärtat kan åka tillbaka på rätt plats nu. Bloggen försvann inte. Allt verkar se ut som det ska, jag har inte riktigt vågat titta så noga. Förr eller senare ska väl alla byta till betablogger. Nu är det gjort. Och det fungerade! Tur.

En vacker dag ska jag säkerhetskopiera också.

Uppdaterad 1:
Men va fa-an. Å, ä och ö funkar ju bara i de löpande texterna. Vad är det här för skit?

Uppdaterad 2:
Näe, jag tycker inte om det här. Och ska jag hitta på rubriker o.dyl till länkarna som inte innehåller å, ä, ö? Det verkar vara omöjligt att hitta hjälp om hur man fixar till. Skit!!!!!! Och så är det fult, det här där man skriver texten. För stora bokstäver. För mycekt valmöjligheter. Jag hatar valmöjligheter, jag borde förstått att det här inte var något för mig, och spjärnat emot in i det sista.
Och dessutom fungerar inte Feedreader som jag vill. SKITTEKNIK säger jag bara. Varför kan inte allt vara som i förra veckan, ungefär?

Det riktiga svarta guldet

Mikebike skriver om kaffebryggare. Då vill jag också göra det. Det väckte lite för många tankar för att allt skulle kunna klämmas in på ett anständigt vis i en kommentar hos honom.

Han uttrycker frustration över sitt arbetes kaffebryggare, en Moccamaster. Och jag lider med honom, för kaffet på arbetsplatsen är nog nästan det viktigaste på arbetsplatsen. Inte för att jag är en sådan kaffeknarkare som behöver åtta koppar om dagen, men kaffet är alltid en källa till välbehövlig rast och kan, om man anstränger sig, ge en viss känsla av vardagslyx. Tidigare i mitt liv har jag druckit kaffe i perioder, och till exempel haft fredagsregeln, som visserligen gjorde fredagarna ännu lite bättre eftersom man då fick dricka kaffe, men som samtidigt gjorde de andra dagarna lite sämre eftersom man då inte fick något kaffe. Om man inte blev bjuden, det var undantaget. (Denna princip är att jämföra med att man "inte röker" om man bara köper små paket och/eller bara röker när man blir bjuden). Den fredagsprincipen övergavs dock snabbt då jag började arbeta som sopslusk/Miljövärd. Där började vi minsann arbeta klockan 06:00 varje morgon, och jag var ju tvungen att hänga på de tuffa grabbarna. Sedan satt vi och fikade en timma innan de andra kom. Då gick vi ut och åkte traktor och grävde bland sopor. Kanske mest åkte traktor. Gärna ner för trappor, det var tufft. Hur som helst så hade dessa tuffa killar och deras kollegor fått nyrenoverat sitt fikarum strax innan jag började. Förmodligen för att de skulle sluta gnälla så mycket över att de var underbemannade. De hade gemensamt beslutat att köpa in en kass, billig varmchokladvarsendaeffektärbrännsårpåtungan-automat, för att sedna kunna lägga pengarna på en något bättre kaffebryggare. En bryggare de alltid skröt om, om någn kom och hälsade på. En Moccamaster. Själv måste jag säga att jag tycker det är lite ironiskt eller kanske lite rörande att de, ute i sunkigaste förorten, till sina mackor bestående av barkis med falukorv som de kört några minuter i micron, minsann skulle dricka Finkaffe. Apparaten i fråga kändes lite felplacerad, och passar säkert bättre in på ett Riktigt Kontor. Allt eftersom karriären fortsatte och jag bytte område efter område, kom jag även i kontakt med en cafébryggare, med portionsförpackat kaffe, samt aldeles vanliga elbryggare beställda fr¨ån katalogen märkt Fasrighetsförnödenheter.
Hur som helst blev jag en kaffedrickare av stora mått där, men det märkte jag inte förrän långt senare, då jag avsade mig rutinen att jobba och på så sätt få kaffe på Bestämda Tider. Strax innan jag slutade jobba ökade jag dessutom på beroendet genom att alltid offra mig och dricka sista slurkarna vid varje rast, då vi ständigt gjorde för mycket kaffe på pin kiv. Det var som om jag tyckte synd om den sista skvätten, eller kanske det var en abnorm yttran av miljömedvetenhet och försök att minska resursslöseriet här i världen. Som bara slutade med att jag drack två muggar kaffe klockan sju, nio, ett och ibland fyra. Och då var det inte ens Moccamasterkaffe.

När jag sedan blev arbetslös upptäckte jag saknaden. Och att jag blivit en riktig Kaffetant.

Fördelen med att vara arbestlös, ur kaffedrickarsynpunkt, är att man själv har den totala, ljuvliga, makten över hur kaffet ska framställas. Lyckligtvis är jag stolt ägare till en Perkulator. Den överlägset bästa kaffemaskinen. En pensionärsvariant, kan man tycka. Man skulle kunna oroa sig över att jag blivit lite väl påverkad av kaffeångorna som sprids genom brevlådorna varje dag vid elvasnåret. Om det inte vore för det faktum att jag älskat perkulatorkaffe längre tid än jag bott här i PRO-land. Perkulatorn är inte bara en kaffeframställare av ypperlig klass. Den är även, om jag hade varit ett fan av djur, en ersättare till allt vad husdjur heter. Inget purrar och spinner så hemtrevligt. Att den dessutom inte hårar och är i det närmaste totalt allergivänlig, det är en bra bonus.

I skåpen finns även en Kaffekittel i rostfritt, en relik från barndomshemmet. Den ska en tratt vila på en aning vingligt, och kaffet ska Bryggas. Sedan, för att kaffet inte ska bli kallt det första det gör, ska den stå och vibrera på svag värme på spisen. Den används enbart vid riktigt stora kalas nuförtiden. Så stora att det inte skulle få plats här. Men den är snygg. Och en vacker dag, på det där lanstället där jag ska använda alla mina 36 kaffekoppar, där kommer den säkerligen att komma till användning.
I min mans ägo finns även en Presso. (Jag har också ägt en, men den har flytt sin kos). Pressokaffet är bra. Inte riktigt som perkulatordropparna, men bra. En som är mindre förtjust i pressokaffet är min Farmor. Det ryktas att hon helst tar med sig en egenbryggt termos då det vankas kalas hos Farbrodern, för där finns det bara Zoega och presso. Ingen elbryggare med Gevalia där inte. Men det är bara ett rykte. Min Lilla Bror är en kaffedrickare av stora mått. I några år misstänkte jag att han tog igen sina machopoäng som han förlorade på att inte dricka öl, genom sitt kaffedrickande. Det ska vara jätte-mycket, jätte-starkt och framförallt jätte-ingenmjölk. Nu har han börjat dricka öl, men har fortfarande inte lärt sig att man ska ha mjölk i kaffet. Därför kan jag inte riktigt betrakta honom som vuxen än. Men han har en presso. Given av mig.

Den tuffaste kaffemaskinen måste ändå vara DonPedron. För mig förknippad med kemilaboratorie, älgjakt och köttsoppa. Tidiga mornar eller kalas. Jazzdans. Det finns en DonPedro bland mina vänner, om den finns kvar. En alldeles speciell en. Kurtans DonPedro.

En annan, minst lika viktig bryggar-accosear är Burken. Jag har två. Till mitt lilla förtret var det inte jag som blev arvtagare till den snyggaste burken från barndomshemmet. Fast jag har ju två egna. En från Mormor, som hade förmågan att se vad ett hem behövde, och i present då jag precis flyttat hemifrån gav mig, inte bara ett decilitermått och en elvisp, utan även en kaffeburk. En brun, med en nostalgisk bild på en kaffekvarn på. Tyvärr har förslutningsanordningen inte riktigt velat hänga med, men det är löst med ett matchande gummiband. Det är i den burken Perkultatorkaffet bor. Det grova. I kylen står också Marimekkoburken. Med vardags-trattövermugg-bryggkaffet. Det som åker fram när jag inbillar mig att mödan är störra än belöningen av att än en gång diska alla delarna till Perkulatorn. En inbillning jag gång på gång motbevisat, och jag borde skakat av mig.

Ulla-Bella.

Ja. De behöver en ny sekreterare/adminsitratör. En som inte är så förtjust i bindestreck. En som kan acceptera att vissa ord mår bäst av att vara sammansatta.

Världskulturmuseéet söker sekreterare.

Som en för tidig julklapp

Gillestugan blir Bishops Arms! Kan ju inte bli mycket bättre. En anledning att ta sig så lång bort som till Järntorget, med andra ord.

Kollega!

Minsann, den gamla idolen har börjat blogga. Mannen/gubben med rösten som får det att krypa, som får en att lipa. Mannen/gubben som egentligen verkar ganska irriterande som person, som är en legend, och vars självbiografi jag läste med ett slags skräckblandad förtjusning. Bilden kanske nyanserades, blev kanske både bättre och sämre, men ville jag verkligen veta. Nu får vi veta mer, kanske. Nu ska det varas modern, nu ska det bloggas. Jag ska läsa. Men blir det för mycket, stänger jag av och lyssnar på Ballerina istället. Jag tror dock att det är en ära att få tillhöra samma skrå som denna mossbevuxna sten med rösten from hell.

Låt mig länka till vår nya kollega: Freddie Wadling!


(hade jag bemödat mig att lära mig hur man lägger upp låter i bloggen hade det här stycket följts av mina Freddiefavoriter, men det har jag inte).

Koppling?

Läser en recension i GP, av boken Från journalist till murvel, av Birgit Petersson. Mitt i texten kommer dessa rader:
Vid denna tid jobbade en stor skara av bohemiska och i många fall förfallna individer som notisjägare; de sålde dagligen notismaterial rörande myndigheter och domstolar mot kontant betalning. Det gällde att förmå tidnignen ägare att avstå från dessa "underleverantörers" tjänster eftersom de drog vanära över pressen och tidningsmannayrket.

Och de får mig att associera till bloggare. Förutom att vi oftast inte får betalt och att våra ämnen inte begränsar sig till myndigheter och domstolar (som tur är), och att våra "notiser" förmodligen inte kommer att hamna i tidnignen.

Inte det heller

Nähä, jag fick inte det jobbet heller. Det börjar bli svårt att inte känna sig lite lätt dålig och smått värdelös nu. Det är inte roligt att vara arbetslös om ingen vill ha en, om det inte är så självvalt längre. Det suger att man över huvud taget bryr sig om att mäta sig själv mot vilka jobb man har/får/inte får. Det är ingen hit att mäta sitt värde i duktighet.

Kvällens tema.

Hela matlagningen, framdukningen och ätandet hade ett samtalsämne. Om du bara fick titta på två tv-program resten av ditt liv/ om du bara fick äta middag med en person resten av ditt liv, om du var tvungen att snuska dig med / om du var tvungen att vara med på omslaget till... XX eller XX... vad skulle du välja? Vi kom på många bra. Men. Skulle jag skriva dem här, skulle jag få väldigt många oönsakde googlingar. Det är synd, men jag låter mig begränsas, idag.

Duktigt Käck

Idag har jag sökt fem (!) jobb. Alla utom ett har varit precis sådär äppelkäcka ansökningar som arbetsförmedlingen så gärna vill att man ska spamma företag med, oavsett om de vill anställa någon eller inte. Och jag har varit så käck att jag nästan kräks. Dags att bara vara onyttig, slö och likgiltig resten av dagen. För nu har jag gjort min plikt för idag.

Dagens husmorstips

Försök inte hinna med att hänga tvätt, plocka disk och vattna blommorna samtidigt som du startar din laptop och lite förstrött noterar ett felmeddelande och som av en händelse trycker på F1. För då har du ingen aning om varför din dator plötsligt bestämt sig för att dö efter att ha visat Windowsloggan en sista gång.

Bonustips: Spara inte CVn och annat som är så där skittråkigt att skriva, enbart på tidigare nämnda dator. Du blir så sur när du måste skriva om det.

Inte i år igen

I år tänker jag inte besöka HDKs julmarknad. Jag blir ju bara arg. Som förra året. Livskriser finns det för många redan, det skulle inte vara bra om jag började fundera på den där banan igen. Och inspiration till julklappar behöver jag inte. Speciellt inte sedan jag kom hem från min Kära Farmor med det du ser på bilden ovan. SÅ retrorätt. Jag tror bannemej att jag måste lära mig sticka.

I år igen

Åh! http://www.oioioi.se/ kör sin underbara julkallender i år igen! Måste ses. Otroligt hör nivå!

Efter, under och före

Homemakeovern är färdig. Det blev den egentligen häromdagen, men det tog några dagar innan jag övertalat mig själv att det är av OtroligtStortIntresse för resten av världen att titta på bilder som visar en bild på en gräddvit vägg, vårt matbord i vardagsrummet dit det tillfälligt förvisats, och slutligen, en sunkig vägg innan allt tog sin början.

Men sedan

När det är självkänslan som ska kläs. Som ska byggas på med lager på lager, och så ett extra för de stora utmaningarna. När högen av provade outfits bara växer, ur garderoben, över hallgolvet, in i vardagsrummet. Då hjälper det inte hur mycket man har shoppat.

Så här.

Bloggen är som en stor, tjock hushållsgris som äter allt lika glatt. Kanske synd för den.

IT-teknikern nummer 1

Enligt inrådan från bland annat Helena har jag nu installerat Feedreader. Så nu kommer inga bloggar som jag vill läsa undan, trots att de inte pingar på Nyligen eller så. I alla fall de som fungerade att lägga in kommer inte undan. Och jag behöver inte besöka en blogg sjuhundrafemtielva gånger utan att den har uppdaterats.
Hittills så tycker jag att det var lite krångligt, men det plingar fint lite då och då. Hoppas det ska vara så.


Uppdaterad:
Jag är kanske inte fullfjädrad it-tekniker trots allt. Då hade jag ju itne suttit här hela dagarna. Därför undrar jag nu så här:
Om man vill ha in en banner, under rubriken på hela bloggen, alltså i mitt fall under "Lisa Blogg"-rutan, var i templaten ska man lägga in den då? Jag tycker att jag har provat alla varianter, men får inte till det. Någon som vet?
P.s nej, jag vill inte byta till beta.

Testet med stort T

vilken möbel är du?

Du är bokhyllan BILLY i mörk fanér!

Bokhyllan BILLY är ordningsam och står vid sitt ord. Bokhyllan läser alltid säkhetsföreskrifter och följer med i flygvärdinnornas säkerhetsgenomgång på flyget. Många BILLY-bokhyllor bär cykelhjälm. Men bokhyllan är inte tråkig, tvärtom är hon/han en uppskattad spexare och skojare på familjefester och i privata sammanhang.


Karriär
BILLY är ingen vindflöjel, utan en vinnare i det långa loppet. Vanliga bokhylle-yrken är datatekniker, uppfinnare, läkare, lärare. BILLY bör dock se upp så att hon/han inte blir inställd i ett hörn. Hon/han måste aktivt anstränga sig och vässa armbågarna. Det finns alltid någon som ropar högre.

Relationer
Bokhyllan BILLY passar bra tillsammans med diskstället GRUNDTAL. Hittar du ett diskställ, tveka inte utan gift dig på stubinen. I släkten finns säkert fåtöljen BARKARBY; ni kommer väl överens när ni ses, men ni vet båda att ni inte borde träffas alltför ofta då konflikter ofrånkomligen kommer att uppstå. Sittkudden PÖSIG ska Bokhyllan undvika. Visst, en blixtsnabb förälskelse kan uppstå mellan PÖSIG och BILLY, men redan efter några dagar märker ni att det bara var spänningen ni båda sökte. Det finns risk att förälskelsen övergår i bitterhet och ovänskap.

Nu hoppas jag bara att min man är ett diskställ. Frågan är hur jag ska få honom att ta reda på det?
I övrigt stämmer testet perfekt, såklart!

Vill du också göra välrden viktigaste test, klicka här.

Näe.

Vad är det här? Igår var en nästan datorfri dag. Idag hamnade jag här tidigt imorse, och efter en tupplur är det omöjligt att slita sig. Vad jag är dålig.

Klick Dolly Klick!

Oj, här sitter jag och klickar. Och vips, så är jag innehavare av tre biljetter till Dolly Parton på Skandinavium nästa år. Gött! Det är ju liksom ett koncept, ett fenomen, jag är inte helt säker på att hon är en människa på riktigt. Men alldeles, alldeles underbar!

O-Extreme-Homemakeover

Det pågår en inte alls så extrem makeover här i hemmet. Det är ingen som springer runt med megafon, ingen som råkat ut för något hemskt, inga hysteriska hemmabyggen, inga anledningar för en eller annan tår att trilla ner för kinden. Det är bara jag, på en pall, målandes köksväggarna. I lugn och ro. Jag målar med pensel och det blir sådär. Så målar jag med roller där jag borde målat med pensel och det blir bra. Nu är det gräddvitt i köket. Och jag blir bara lite trött i armarna, inget värre. När tejpen är borta och tidnignarna undanskaffade, ser jag att det blev fint. Målning är alltid fult innan tejpen är borta. Väntan på att få ställa tillbaka möblerna är alltid för lång.

Rubrik (kommer från rubra som betyder röd, för förr i världen var rubrikerna röda)

Nu för tiden finns det nästan bara en sak jag tycker är riktigt bra med min blogg. Och det är rubrikerna. Hur de hänger ihop, ibland med texten direkt under, ibland med något helt annat. Som kanske bara just mina accosiationer leder till. Så det kanske bara är jag som förstår. Vad som är bra med min blogg. Får hoppas att den skärper sig.

Tönt

Det finns en låt som spelas på radio nu. (Även om jag vetat vad den heter skulle jag aldrig avslöja vilken). Jag tycker om början av låten väldight mycket. Den smöriga början. Killemedgitarr-början. Sedan, när låten tar i, kommer igång på riktigt, då... nä. Då är den inte bra längre. Fy vad mesig jag är. Nästan som på mellanstadiet. Då hade jag ångest över om man kunde vara hårdrockare trots att man bara tyckte om baladerna.

Pynt-förbud?

Årets julpyntstrend verkar vara Det Dåliga Samvetet. Och inte dåligt samvete över att man inte pyntar tillräckligt, snyggt, mycket eller trendigt. Utan att man pyntar för tidigt. Både på diverse bloggar och i tidningar läser man krönika efter krönika/bloggpost av folk som väldigt gärna vill börja julpynta, men som tycker det är för tidigt och tyvärr måste vänta minst till mitten av nästa vekca eller första advent eller ja, om ett tag. De verkar tycka att det är lite pisamt, men ändå är de lite nöjda med att de är så där idylligt barnsligt förtjusta i julpynt och jul över huvud taget. Jag säger sluta gny, börja pynta. Om det nu är det ni vill. Det är faktiskt dags nu. Almenacksdags. Man behöver inte ha dåligt samvete för att det är +10 ute. Diverse advetsstjärnor påverkas inte av snöfrånvaro och regn, de lyser ändå. Bara för att det var en sjukt lång sommar/varm höst betyder inte det att hela decemer har flyttat på sig. Och hur ofta är det egentligen snö i slutet av november? Om det är snö som krävs för att julpyntandet ska vara politiskt korrekt, får man ju vänta till februari.

Själv ska jag måla om köket.

Dagen efter

Vassego, det finns lite tårta kvar!


Gårdagen till ära, eller egentligen hade det inte nårot alls med kalaset att göra, fick vi finbesök! Den där journaliststudentskan var här och fotade mig när jag satt framför datorn och låtsasbloggade. Och det var inte så lite bizarrt. Jag hatar ju att vara med på bild. Men vad gör man inte, för att bli kändis på hela (eller nja, kanske halva) journalistprogrammet, och dessutom i fint sällskap!

Hurra Hurra Hurra Hurra!

första första
Så. Nu har jag också blivit så där hip och modern med blogg.
Först tänkte jag att man verkligen måste ha ett syfte och vara en väldigt intressant person med otroligt massa roliga saker att berätta om. Men så läste jag runt lite och upptäckte att det inte var så. Inte alls. Man kan vara hur jävla tråkig som helst. Tur.

Idag har bloggen födelsedag! För ett år sedan skrev jag det första inlägget. Och jag vill bara säga tack. Tack! Har legat sömnlös och författat långa, poetiska årskrönikor, men som vanligt så är allt borta när jag vaknar på morgonen. Så jag fortsätter precis som vanligt. Välkomnen till ännu ett år på Buskisbloggen!

Men hade jag vetat lite mer exakt vilka ni är, hade ni kanske fått napp i en fiskdam. Jag vet bara inte hur jag skulle kontruera en sådan. Lakan och spö med klädnypa funkar ju bäst i verkligheten. Ta en bit tårta istället!

Idag

Jag trodde ett tag att idag var imorgon. Men den stora dagen är ju inte förrän imorogn. Så därför får ni nöja er så här idag. I väntan på imorgon.

va!?! hjälp!!!

Hjärtat i halsgropen! Nu kom straffet för alla mina synder, kanske framförallt för att jag inte vill byta till beta-blogger. Min profil är borta! Ingen marimekko-bild, inga "prewious posts", inga länkar, ingen inloggningsknapp. Ingenting! Utom texterna, de är kvar. Som tur är. De ser ensamma ut och om inte Blogger fixar det här, ögonaböj, kommer jag ladrig kunna sova. Och så blir det smisk. Minst sagt. Det är inte ett hot, det är ett löfte.



Ehhh. Andas ut. Det visade sig att allt kom tillbaka när jag publicerade det här nödropet. Tur. Men det får stå kvar ändå, som en påminnelse över hur tacksamma vi ska vara när teknikens under fungerar. För det gör ju det, för det mesta.

Ännu bättre

Nästan ännu roligare än att spela tv-spel är att konstatera att jag har blivit bättre än min man på spelet på 1 (EN) dag! Mouahaha!
Jag har så ont i fingrarna. Jag har ännu inte lärt mig att man inte måste hålla krampaktigt i kontrollen. Eller att andas eller blinka när jag spelar. Men det är ju petitesser i sammanhanget.

I-Lands-Lyx II

Att äta fluffigt, kritvitt rostbröd efter att i flera veckor levt på hembakat, nyttigt gjort av enbart frön och fiber.

in och ut

TV-spel. Plötsligt blev jag som besatt. Av en groda som spottar bollar på andra bollar. Jag håller krampaktigt i kontrollen. Glömmer att andas. Jag har funnit mitt andra Tetris. Tetris som begrepp, inte som specifikt spel. Det kan aldrig sluta väl.

tugg

Extras modell vinterfräsch smakar äckligt redan från tugga nummer två. Men det kanske är lika bra, så länge som jag tuggar på samma tuggumi. Hur snart det än tappar smaken så smakar det ju illa den mesta av tiden, procentuellt sett. Hur ska man lära sig att spotta i tid?

Väderspänning

Detta året har jag läst ett antal deckare. Inte bara i år, jag har läst deckare se´n jag började läsa vuxenböcker, vilket var kanske ungefär i tolvårsåldern.
I år har det blivit verk av Lundholm, Läckberg, Rendell, Holm, Shaffer, Letholainen, Hellberg, Kanger, Nesser, Larsson och Schwarz. En del bra, en del mindre bra. Men en sak slår mig. Det är alltid Väder i deckarna. Iskallt, rekordvarmt, ösregn, snöstorm, frost, svetthetta. (Storm har det inte varit i någon av årets lästa, men det kan hända att jag kommer ihåg fel). Så fort det behövs en vardaglig förankring, ett nedslag i hjälten/hjältinnan/antihjälten/antihjältinnans vardag, den som trots allt envisas med att pågå trots ond bråd död och gåtor som ska lösas och spaning som ska spanas. Den kommer som på beställning, väderleken. I Stieg Larsson har den i viss mån sin motsvarighet i kaffekokandet, men även i den världen är det alltid någon form av extremt väder. Jag börjar bli lite orolig. Jag har alltid uppfattat det som att deckarförfattare har ganska hög grad av fantasi. Tyvärr verkar gränsen gå just när det kommer till vardagen. Det mest genomgående sättet en karkatär visas på, är om den svettas eller fryser eller blir blöt av ett rekordskyfall. Det är väldigt snålt med övriga vardagssysslor, det vill säga allt det som inte handlar om väder. Därför har jag knåpat ihop en lista. Som ett tips, en present, till landets deckarförfattare som vill han något annat än väder mellan morden. Vardagliga saker är, till exempel:

-Handla mat.
-Åka buss.
-Shoppa strumpor.
-Göra omelett.
-Sortera in bilder i familjealbumen (sina egna, inte offrens).
-Duscha.
-Dammsuga.
-Prata i telefon med andra än kollegor.
-Äta.

Som ni ser finns det en hel del annat som våra vänner romanfigurerna skulle kunna göra. Jag skulle däremot avråda er att låta era hjältar göra saker som toalettbesök och idka sex, det skulle ta fokus från spänningen allt för mycket.
Lycka till!

Skrytfull och frågad.

Jag har minsann blivit kontaktad av en Journaliststudent. Som ska skriva om bloggare. Som har tyckt om vad hon läst, verkar det som. Självklart gör det mig äckligt nöjd och stolt, och som den självutlämnande människa jag är, och generösa, tänkte jag här dela med mig av några av hennes eminenta frågor och mina ... svar.

Namn/ålder/sysselsättning?
Lisa. 27. Arbetslös

Hur länge har du bloggat?
Ett år om en vecka

Hur kom det sig att du började blogga?
Dels för att jag alltid har skrivit väldigt mycket när jag var yngre, men kommit av mig de senaste åren då jag inte längre skrivit varken dagböcker eller lika mycket brev som tidigare. Dels för att jag hade ett jobb som jag vantrivdes på och jag behövde något annat att tänka på, en hobby som tog tankarna från jobbet.

Hur ofta skriver du på din blogg?
Varje dag, i genomsnitt.

När skriver du? Särskild tid på dagen? När något särskilt hänt?
För tillfället, eftersom jag är arbetslös, skriver jag en stund på förmiddagen och en stund på kvälllen. Det kan bli flera inlägg på raken en morgon, medans jag ibland bara kollar och svarar på kommentarer o.dyl.

Hur mycket tid tillbringar du med att skriva på din blogg?
Själva skrivandet tar inte så lång tid, Det tar minst lika mycket tid att läsa och svara på kommentarer och läsa andras bloggar. Men mina texter är väldigt spontana och inget jag lägger ner mycket tid på, även om jag kan ha gått och funderat på ämnet en hel del så bara "rinner" texterna ur mig när jag väl ska skriva dem.

Vad kännetecknar din blogg?
Den är inte så originell, men den är självutlämnande, ironisk och väjjer knappast för att ta upp de små smakerna. Ibland försöker jag även vara provokativ, något jag oftast misslyckas med.

Vad vill du åstadkomma med din blogg?
För mig själv vill jag ha en rolig sysselsättning och inte komma av mig i mitt skrivande, utan kanske snarare utvecklas. Skulle bloggen någon gång leda till något mer inkomstbringande än så, skulle jag verkligen bli glad men det är inget jag lägger någon större energi på. Om min blogg får mina läsare att bli en liten aningens gladare eller mindre fördomsfulla eller något annat bra, så är det bara roligt.

Brukar du få inlägg eller kommentarer på din blogg? Av vem?
Ja, jag brukar få kommentarer. Kommentarerna är minst halva nöjjet, och jag brukar bli lika glad när jag får många kommentarer som jag blir sur när jag inte får några, även om jag egentligen inte kan kräva några alls. De är ju en stor, betydelsefull, bonus. Jag frå främst kommentarer från andra bloggare, som jag kommenterar regelbundet hos, från vänner som bloggar och ibland även från nära och kära som inte har egna bloggar.

Vem skriver du för?
Mig själv, för mitt eget höga nöjes skull. Men samtidigt är läsare och deras respons väldigt viktigt.

Vem hoppas du ska läsa din blogg?
De som tycker om den. De som tycker om mig. De som vill ge mig pengar för att blogga (haha).

Skriver du annat också? Vad?
Nej, inte nu.

Hur är en bra blogg?
Ofta uppdaterad. Stilen som den är skriven i får gärna vara originell eller bra. Rolig. Självutlämnande utan att det blir pinsamt. Gärna med egna bilder eller illustrationer. De ska vilja säga något mer än att det har ätits köttbullar och varits ute och supits.

Barn behöver mat.

Barn behöver bland annat kärlek, trygghet, värme om det är kallt och kyla om det är varmt, roliga leksaker, dryck och mat. Det vet jag utan att vara förälder.

Idag på ClasseOlle kom det plötsligt springandes ett litet barn som resolut bet ett fast tag i den gigantiska plastkassen som jag gick och bar på. För säkerhets skull höll han ett hårt tag med båda sina små nävar också. Efter kom hans mamma och skämdes jätte-mycket och mumlade tusen förlåt. Lillkillen vägrade släppa på en stund, men mamma fick loss honom vilket mest ledde till gråt och tandagnisslan.
Jag tyckte det var väldigt roligt, men jag hoppas att killen får mer än plastkassar att äta hemma.

Shopping

Idag ar det dags att åka på shoppingutflykt, till det där nya mitt ute i ingenstans. Det var mest MediaMarkt som lockade, resten kändes inge kul alls. Men MediaMarkt. Ojoj. Som ett mindre IKEA, fast med färdigmonterat och kanske inte helt inredningskorrekt utbud. Jag unnade mig själv en ny MP3-spelare. En som rymmer mer än enochenhalv skiva. Väldigt lyxig och fin, jag är lite kär. En ny mus, nästan en sådan jag ville ha, men den blir nog bra. Maken shoppade också.

Vad vi däremot inte shoppade, var den Stora TVn. Den i 80-tumsstorleken. Den kostade mer än vår lägenhet. 799 999 kronor. Och vad ska man med en så stor tv till när man inte har någon lägenhet att ha den i? Jag tror inte att den var speciellt fukttålig och man skulle ärligt talat inte haft så mycket nytta av den i den husvagn man fått flytta in i istället.

(Det blev en annan Tv istället. En lite mindre variant, som klär vårt vardagsrum lite bättre. En inte så grotesk sak. Snart visar den förhoppningsvis film också. Det ni!)

Svettbrorsan

Och så bilderna

Tuppstolt

Gårdagen. Vilka människor! Vilka rockstjärnor! Jag blir alldeles varm i hjärtat, av att få se Extraföräldrarna från Förr, Brorsorna, Familjerna... Att få presentera Mannen.
Och inte minst. Rockstjärnorna. Dom är hur bra som helst, där med basta. Så köp skivan. Eller var fyrkanter. Den finns på CDON, så ingen ursäkt är god nog. Annars får ni den i julklapp.

Stoppa!

Stoppa borgarna i papperskorgarna!
Mitt bästaste slagord dök plötsligt upp bland kidsen. Fint att det inte faller i glömska när vi andra, lite äldre och lite bittrare, har blivit för gamla för att skrika på demonstrationer.

Sedan: After Demo minsann! Och där kröp det fram ett och annat. Det pratades om valpuppfostran, att applicera på sin omgivning. Och det outades både blåbärsmuffins och mandelkubbar, som möjlig belöning vid gott uppförande. Det är mycket man inte vet om sina vänner. Jag håller Kurage ansvarig för att mitt huvud inte är vad det borde idag. Kurage eller möjligtvis borgarna.

I-Lands-Lyx

Det gnälls över I-Lands-Problem titt som tätt. Idag kom jag på min första i-lands-lyx:
När batterierna i ens mp3-spelare räcker en liten stund till, trots att batteri-indikatorn ropar slut, när man behöver den som bäst.

Inte precis fruktstundsdags

Skit också. Precis just idag när det ska nätverkas som allra mest. När jag ska vara mitt allra mest sprudlande, allställningsbara jag. När jag för kanske andra gången i mitt liv har behov av visitkort som inte existerar. När jag dessutom ska träffa f.d arbetskamrater from Hell, även om det bara är de goda.
Så har jag inte sovit en blund inatt, med korta avbrott för mardrömmar. Och när jag äntligen somnat, vaknade jag av att min man pratade i sömnen. Man hade ju åtminstone kunnat hoppas på något smaskigt, men det enda han sa var, med bestämd och lite arg röst;
Kivi! Kivi!


Uppad:
Inte hade jag behövt oroa mig. Inga läskiga kollegor, inte en möjlig blivande arbetsgivare heller går den delen. Mest bara papperskorgar och träningsutrustning.

Och nu blir det reklamfilm! AKA att göra på torsdag:

På torsdag är det releaseparty! För lillebrollebandet! Det kan ni inte missa. Om inte annat, så kommer ju jag vara där. På Sticky Fingers. Vi ses där. Där med basta.

(Tyvärr vet jag inte hur man länkar bilden till köpstället, hur ni gör för att shoppa får ni luska ut själva).

Fickminne

Jag kapitulerade. Insåg att det är som det var på jobbet. Hjärnan räcker inte till, hur väl man än vill. Trots en artikel jag läste en gång för väldigt länge sedan, om att man inte ska skriva upp saker, inte använda bokmärken eller shoppinglistor, allt för att hålla hjärnan intakt eller i alla fall inte allt för skrumpnande. Skulle bara köpa ett busskort, men på vägen till kiosken noterade jag något så bloggbart att jag kände att jag var tvungen att komma ihåg det. Så det blev inhandlat en liten, svart anteckningsbok. För åtta kronor. Som hittat. Nu ska jag aldrig mer glömma ett viktigt bloggämne, tänkte jag glatt. (Och diktafonen, som borde vara användbar, stannar alltid hemma när jag går ut). Sedan stod jag där, på spårvagnshållplatsen, och antecknade för glatta livet. Då kom ämne nummer två till mig. Som en blixt, ett oväntat ögonblick av klarsynthet. Man ser ju inte klok ut om man står och antecknar i en liten svart anteckningsbok på spårvagnshållplatsen. Det är ju bara poliser och kufar som gör sådant. Och eftersom jag inte äger någon polisuniform som skulle kunna ge det hela viss legitimitet, fanns det bara byfåne-rollen kvar. Frågan är om de som stod runt omkring mig tänkte att
a, det finns alldeles för få institutioner nuförtiden
b, är inte hon lite för gammal för att samla bilnummer
c, Filip och Fredrik borde tipsas

Jag vet inte vilket som skulle vara värst. Mening numemr två i Boken lyder som följande:
Det är bara kufar som står och antecknar saker offentligt.

Vi får väl se om det blir några fler meningar.

Dagens Outfit

För att tillfreddställa de lite mer modeintresserade läsarna av denna blogg presenterar jag härmed Dagens Outfit. Men det kommer nog inte att upprepas, annat än möjligtvis vid mycket speciella omständigheter.

Nytt.

Rött
Orange
Lila
Rosa
Laxrosa
Vinrött
Grönt
Turkost
Svart
Vitt
Blått


Men inte brunt. Nu är det dags för brunt. Tant Brun, here I come.
Och så talar vi tyst om det henna-orangea och det klimakterievinröda. Gör nu ingen stor affär av att jag luftat dessa mörka perioder ur hårfärgsgarderoben.

Medicinpoesi

Polaramin.
Smaka på det. Po-la-ra-min. Så otroligt vackert namn. Läkemdelsföretagen är inte de jag skulle ranka som mest poetiska, men jag kanske borde tänka om.
Jag vet inte vem som bestämmer vad olika läkemedel ska heta, men det som gör det är inte dum. Skulle jag någon gång bli tvingad att skriva en diktbok, skulle FASS vara mig självklara inspirationskälla.
Ficotril.
Det känns inte riktigt som latin, det är inte i stil med Ilex Sempervirens. En klass bättre än så. Hippophae Rhamnoides, ja, det börjar likna något. Men läkemedelsnamnen är snyggare.
Förutom undantaget som bekräftar regeln.
Telldanex.
Hur fult är inte det?

Kom igen och strejka

Jag har inget att strejka ifrån. Men det gör det int mindre fel att höja a-kasseavgiften hysteriskt mycket. Läs mer hos Snegroutjka, hon förklarar saken.

Ring P1

Jag är den sista i hela världen som upptäcker underhållningsvärdet i Ring P1, jag vet. Men. Idag ringde det in en man som ville förbjuda ALLT flyg i hela världen, för människor BEHÖVER faktiskt inte hålla på och åka till Thailand och så. Sedan ringde en dam in och var väldigt upprörd över att det är modernt med svarta kläder. Hon hade sett så söta, fina flcikor på stan som var klädda i BEGRAVNINSsvart. På den här MÖRKA årstiden, dessutom.
Sedan ringde en man och klagade på snöröjningen. Och det får man faktiskt inte, om man aldrig kört snö själv. Då belv jag lite arg. Och jag känner lite att jag har en enastående kompetens som snöröjare som kommer att vara helt outnyttjad den här vintern. Och det känns både bra och dåligt. Jag kan inte upphöja mig själv till någon slags hjältestatus den här vintern. Det är kört.

Trams och gnäll!

Länklistan var inte komplett. Det fanns en, som jag beöker minst lika ofta som de andra. En som känns som en borttappad gymnasiekompis som man äntligen hittat igen. Frånsett att vi aldrig gått gymnasiet ihop, och aldrig ens träffats på riktigt.
Låt mig presentera: Trams och Gnäll. Defenitivt värd ett besök! Nu även med fotoblogg.

Smarr

Vitlöksspäckat lammkött, vin och chokladig kaka. Det borde ingå i varje arbetsdag, för alla. Alltid.

P.s Välkommen hem lillabror!

Så lite

Ibland behövs det så lite. En komplimang här, lite inspiration där, lite prat här och där, lite funderingar, via rockstjärnedrömmarna, om vart drömarna tog vägen, en ny promenadväg förbi gamla idolens studio. Och ut kommer en önskan om en så´n här. Jag ska fundera lite. Sätta upp lite villkor. Sedan kanske den kan bli min?

(ironiskt dålig bildkvalité)

Gör din röst hörd

Lek modeorakel för en dag, smaka på makten. Ta tillfället i akt och delge mig din innersta mening.

Page, bra eller dåligt?
	Dåligt. Spara håret som det är.
	Bra. Spring och klipp.
	Coolt.
	Fult.
	Det skulle inte bli page, bara pottfrisyr.
Free polls from Pollhost.com

Anna Ternheim + Henrik Berggren = Sant

Och så plötsligt. I extranumret. Efter en konsert som bitvis var lite för distansierad, lite för cool. Så kommer Henrik Berggren. Och Shoreline blir den ultimata duetten den alltid varit men man aldrig hört den som. Jag kastas tillbaka till sjuttonochetthalvt. Allt känns som det gjorde då. Och det är så vackert att jag nästan måste gråta en skvätt.
Höstens musikupplevelse, lätt.

Mouahaha!

Efter månader av svält och pina och shoppingstop (dock brutet mot både en och två gånger), så bara rasar a-kassepengarna in! De bara kastar pengar efter mig! Ersättning efter ersättning ramlar in på rad på det utsvultna kontot. Nu ska det shoppas! Säg inget till Fredrik R bara. Då kommer han tvinga mig att ta anställning som piga i Örgryte för 43 kronor i timmen, istället för skamlöst utnyttjande av värlfärdssystemet och mina rättigheter.


Det här var det 400:e inlägget. Så kan det gå.

Förste Reparatör

Att vara Pappa är inte bara att vara Pappa. Att vara Pappa kan ibland vara att vara Förste Diskmaskinsreparatör. Trots att man inte alls har några som helst reparatörskvalifikationer. Trots att man inte ens har någon egen diskmaskin, och inte ens diskar särskillt ofta.
Ändå kryper han ner på golvet, pillar och förklarar i viskande pedagogisk ton. Och tur att du har en så smart dotter, att vi genom att inte bara slå huvudet i spiskåpan, utan också slå våra kloka huvuden ihop, kan uppfinna en reservdel. Och så strör han renveringsråd omkring sig. Avslöjar sin redskapsparks skattgömmor.
Tänk på det, ni blivande Pappor. Ni kan bli tvugna att rycka ut som reparatörer trots att era döttrar fyllt tjugosjuochetthalvt.

Tack för hjälpen!

Nu ska jag gå och skära till saker av glassboxar. Så kanske diskberget snart kan försvinna, innan vi försvinner under det.

id-kris

Jag har i några veckor tillhört den Exklusiva Skaran. Den med namn som Carola och Madonna. Jag har inte riktigt haft något efternamn. Eller inte vetat vilket som skulle gälla när. I alla sammanhang där det skulle kunna krävas någon form av legetimationsvisande, har jag vackert fått vara Fröken S. För att styrka min identitet har jag alltså fått hänvisa till min gamla. Samtidigt som till och med bankpapprena, inte bara namnregistreringspapprena, börjar ramla in adresserade till fru R. Mitt i detta mittimellanland har jag känt att nej, för tillfället stryker vi efternamnen, det blir enklast så.
Idag kom dock en lite lapp-flärp hem i brevlådan. Det är biljetten till mitt alldeles nya legg. Med rätt namn, det nya. Nu kan jag börja namnändra på allvar. Nytt visakort, here I come. Ny identitet? Nja, jag är nog mest som jag var innan. Bara lite mer paxad. Och med ett väldigt fint efternamn.

Snyggosoffan

Jag hade tänkt visa den här soffan, som jag såg för en stund sedan i typ Homes & Gardens. Men jag var lite för lat för att resa mig från datorn, hämta tidningen och luska reda på en bild. Ibland blir man dock belönad som lat, för jag hittade bild på Soffan i en anna blogg. Den är så snygg så hälften vore nog. Den är aldeles för snygg för vår lägenhet. Och någon ny lägenhet, för att matcha Soffan, har vi nog inte råd med.

Åh, ser ni?!? Den matchar min blogg!

Slumpen

Skulle bara ner och lämna tillbaka boken, för att sedan ta en snabbpromenad för att reka ett område med odlingslotter som jag är lite sugen på. Så sprang jag på K och M. I dörren till bibblot. Efter att vi utarbetat en suverän plan fick jag med mig K på min rekogniceringstur. Väl där träffade vi på en kvinna som ville att vi skulle äta upp hennes mangold. Det ville vi så klart, så det var bara att möla ner så mycket som fick plats i väskan. Sedan blev det en suveränt god lunch. Med nyskördad mangold, räddad från den eventuellt kommande frosten. Bara så där. Ibland är det bra att springa på folk.

Frukt är också godis

Jaha. Så det är alltså idag det är Halloween, läser jag i tidningen. Tur att man inte bor i usa. Tur att man bor i ett hus med portlås. Tur att det regnar ute. Det hade varit retligt att behöva ge godis till snorungar. När man kan äta upp det själv.

Smakpolisen spanar

Genom teknikens under kan man få den mest skrämmande insikt i folks privatliv. Av någon underlig anledning får vi ibland upp någon annans i-podspellista på vår dator. Vi vet inte vems det är. Men vi misstänker bratsen ovanför. Och vad lyssnar människan på? Vad har han eller hon fyllt sin fina musikmaskin med? Alla möjligheter ligger öppna. Man kan stoppa i precis vad man vill. Och människan har valt. Tommy Nilsson och soundtracket till GhostBusters. Inget mer. Det är så man blir rädd för sina medmännisor. Lite rädd för världen, rent utav.

Skogen är bra

Skogen är riktigt bra. Glöm inte det. Det är bra för själen att dra på sig gummistövlarna ibland.

Massa svamp!

Av någon anledning var det första gången i mitt 27-åriga liv som jag plockade svamp igår. Det kan bero på att jag var kräsen när jag var liten. Eller något annat.

svamp

Svamppremiär. Någon gång ska vara den första.
Fortsättning följer, dags att däcka.

fanjävlaskit

Det hjälper inte att det "bara" är PMS, DET GÖT DET BARA VÄRRE!!!
Jag kommer börja lipa på avslappningen om jag går och tränar idag. Bäst att låta bli. Bäst att stanna hemma och böla ifred.

Tjuvlån

Idag på bibblot så krånglade självutlåningsapparaten. Som vanligt. Två av de tre böckerna gick bra att låna, men vid den tredje sa apparaten att nehejdu, den där boken är inte till hemlån. Och ågot kvitto ville den inte bjussa på. Så jag gick och skulle låna hos den livs levadne biblotikarien istället. Mycket trevligare. Ställde mig lite frågande till apparatens vägran att låna ut den tredje boken. Då sa bibliotikarien:
"Jaha, det är kö på den boken. Men du kan få låna den ändå"
Så får man väl inte göra! Någon hade ju paxat den boken, de hade ju bara missat det och ställt ut den i hyllan istället. Samtidigt så hade jag ju ingen aning om att boken var bokad. För jag hittade ju den i hyllan. Och jag ville ju gärna låna den. Så jag gjorde det. Och nu känner jag mig ond och elak och måste läsa ut boken jätte-fort, så att jag kan lämna tillbaka den och den kan vidaredistribueras till sin rättmätige låntagare. Synd bara att den är på 463 sidor.

I tidigaste laget

Snitt-tulpaner nu? Är inte det lite väl tidigt? De ska ju inte komma förrän i januari! Det är nästan värre än tidig julskyltning. Tänk vad de måste ha drivit dem hårt. Öst över en massa äckliga hormoner säkert. Eller är det kanske den varma hösten som fått tulpanernas vårkänslor att spritta redan nu?

Visserligen var jag värd snittblommor idag, men inte tulpaner för sexti spänn bunten. Det hade varit som att äta semla.

Hurra och reklam!

Idag fyller lilla brorsnor år! 24 år. Men han är inte hemma och låter sig gratuleras, utan återigen ute på turné. Och jag är så omåttligt stolt!
Om ni känner att ni vill gratuelra på den stora dagen, köp deras skiva. Finns från 15 november, men undertiden kan ni tjuvlyssna på MySpace. Gör det.

Hurra hurra och grattis på födelsedagen!

Blåst

Okej. det blåser. Men inte så himla mycket. Jag har ett eget storm-mått. På vår gata sitter inte gatubelysningen på vanliga lyktstolpar. Den hänger i vajrar som är spända mellan hus och stolpe. Om lamporna verkligen gungar, då blåser det mycket. Det gör de inte än.
Och inte ett enda träd har blåst ner, så vitt jag kan se härirån. Trist, jag som hade så många visioner om att jag skulle rycka ut som eh hjälte med motorsågen i högsta hugg. Men om ni behöver mig, så skrik!

Fritt fram!

Inte för att jag skriver så himla intressant och tokbra hela tiden. Men efter att inte fått en endaste liten kommentar på mina senaste inlägg, har jag nu dragit slutsatsen att ni, som läser, är ungefär lika lata som mig. Man drar sig för att kommentera när man måste skriva in en massa bubbliga bokstäver. Jag provar att ta bord WordVerification för den här gången. Vi får se hur det går. Men om spam-monstret anfaller igen, får ni vackert bita i det sura äpplet.
Tack och hej.

AtillÖ

A is for age:
27 ochetthalvt

B is for booze of choice:
Beror på tillfället. Guiness är nästan alltid gott, rödvin är gott till mat, whisky kan vara gott lite när som helst.

C is for career:
Åh, detta mörka kapitel i min annars så helgjutna personlighet.
Har haft diverse ströjobb, en påbörjad Universitetsutbildning som stannade av vid 65 poäng, en eftergymnasial yrkesutbildning inom trädgård, och vad blev det av det? Arbetslös. Borde plugga mer för att få större chans att få jobba med exakt det jag tror att jag vill, men jag tycker egentlgien att min utbildning och kompetens ska räcka, att det är andra som inte har vett att uppskatta den.

D is for your dad’s name:
Pappa Per (a.k.a BrädePer)

E is for essential items to bring to a party:
ett glatt humör, snygga örhängen och dricka.

F is for favourite song at the moment:
Mr Sandman med The Chordettes

G is for favourite game:
Yatzy eller Backgammon eller Alfapet. Allt handlar om vem man spelar emot, det viktigaste är att få känna sig smart.

H is for home town:
Göteborg. Majorna.

I is for instruments you play:
Har spelat piano under i princip hela grundskolan tills jag insåg att det inte var tillräckligt punk.

J is for jam or jelly you like:
Svartvinbärsmarmelad.

K is for kids:
Ja tack.

L is for living arrangements:
Bostadsrätt med äkta man.

M is for mother’s name:
Annika.

N is for name of your crush:
Rekan

O is for overnight hospital stays:
Ingen, så vitt jag vet.

P is for phobias:
Grodor.

Q is for quotes you like:
Jag kommer aldrig ihåg sån´t.

R is for relationship that lasted the longest:
Nuvarande. Snart fem år.

S is for sartorial style:
(jag fattar inte riktigt vad sartorial betyder, men jag översätter lite fritt till favorit):
Lite tantigt, lite snyggt.

T is for time you wake up:
Halv nio är målet.

U is for underwear:
Åhléns. Snyggast och bäst.

V is for vegetables you love:
De första morötterna på sommaren.

W is for weekend plans:
Kanske konstert på lördag, annars ingen större plan.

X is for x-rays you’ve had:
Bara tänderna.

Y is for yummy food you make:
Soppor och bröd.

Z is for zodiac sign:
Vädur.

Å är åt dem du vill skicka listan vidare till:
De som känner sig träffade och sugna.

Ä är för älsklingstrend:
50-tal.

Ö är för en önskan just nu:
Att alla ska leva lyckliga i alla sina dagar.
(Och att jag blir av med mitt duktighetskomplex. Eller att jag börjar träna igen. Eller båda).

LillGudrun

Balkisen är säkrad, alla krukorna är räddade. Båten kommer att kollas (nej, jag har ingen men min Pappa). Nu kan stormen komma!

Förra gången, efter den lite mer tuffa stormen Gudrun, stod jag i gatan i ösregn i varselkläder och handsågade en stor björk som självmordsstörtat. Det var lite mer action. I år sitter jag här med motorsågskort och allt, helt i onödan. Och tänker på de träden som var mina träd. Och tanten som alltid ringde och oroade sig för en av de mest bastanta träden på hela Hisingen. Hon hade fått för sig att det skulle störta in rätt på hennes balkong, och krävde en halvtimmes övertygande med diverse proffisga termer för att bli lugn. Tills nästa gång det började blåsa lite. Jag undrar vem som pratar med henne nu.

Får ni ett träd över er, och har en motorsåg och skyddsutrustning i bakfickan, så kan ni ringa mig. Så kommer jag och sågar loss er. Jag längtar så efter lite action. Men mest av allt längtar jag efter den underbara motorsågslukten. Blandingen av olja, bränt trä, skog, lite bensin, och något odefenierbart, som måste vara adrenalin, spänning och respekt.

Lysande!

I går kväll när det var sovdags. Det var något som låg där och liksom sken. Inte mobilens outtröttliga blinkande under nattduksbordet. Inte väckarklockans visares trötta sken. Inte mannens grönlysande klockradio. Det var något överst i bokhögen. En stund trodde jag att det var armbandsklockan från mormor som blivit tokig. Men den låg ju inte där. Och inte var det ljus utifrån som reflekterades. Var tvungen och sträcka ut handen och grabba tag i det lysande. Det var en bok! Förlåt, om jag nu avslöjar en stor överraskning. Men jag kan inte hålla inne det. Pocketboken "Och fjättra Lilith i kedjor" lyser i mörkret! Riktigt läskigt! Så brilljant! Tidigare har alltid Lotta Kuhlhorn kommit överst på min bokdesigner-topplista. Jag kommer ständigt på mig själv att köpa/låna böcker som hon gjort omslaget till, utan att veta om det. Hon är suverän. Men det här, det var något i hästväg. Nästan omöjligt att somna!

Boken är skriven av Åsa Schwarz och omslaget är gjort av Ivica Prgomet Officiell hemsida: http://www.lilith666.com/

Dagens jag mötte Lassie 2

det var lägne sedan det spanaades kändisar, men idag var det dags! En från FC Z minsann. Tveksamt om det verkligen kan kallas för kändis, men jag väljerer att göra min vardag lite mer spännande genom att tänja på gränserna.
Kristoffer Andersson, heter han tydligen. På väg från Goth-butiken vid Domkyrkan. (NEJ, jag var inte inne där.)

Bildbevis

Tossorna och vanten som vägrade dö.

Handarbetets Vänner

Min karriär som virkare går sådär för tillfället. Jo, jag fick tag i en virknål. Det dramat löste sig. Och jag började virka och virka. Mormorsrutor var planen. Först såg de väldigt speciella ut. 742-kantiga istället för fyrkantiga. Med hål lite här och var. Men efter ett tag lyckaders jag bemästra mormorsrutevirkningens svåra konst. Och producerade ett par tossor. Hur snygga som helst. Och sköna. Och funktionella.
Igår var det dags för nästa steg. Vantar. I fluffigt garn. Det gick som smort. Ena vanten blev nästan klar. Bara ett litet problem. Garnet började ta slut. Det svarta garnet som var den huvudsakliga ingrediensen. Idag var det dags att köpa mer. Självklart fanns det inget mer. Köper man garn på rea så ska man köpa så mycekt man behöver på en gång. Inte komma tillbaka en månad senare och vilja ha mer. Nu har jag lärt mig det. Ett nystan räcker inte till ett par vantar. Bara till en och en halv. Så nu skulle vanten dö. Att döda den var dock lättare sagt än gjort. Jag planerade att repa upp den lite snabbt och lätt, och göra lite mer randiga vantar av det svarta som inte räcker till ett par, och ett nytt, tjusigt grått garn. Då visade det sig att det svarta garnet trivdes väldigt bra med sig själv i halvfärdig vantform. Det har tussat till sig under natten. Hur man än drar så repar det inte upp sig lätt och ledigt. Det vill sitta ihop. Inte alls beblanda sig med något grått, inte slita sig från sig själv. Inte ändra skepnad alls. Högst motvilligt släpper den halvfärdiga vanten ifrån sig tussar av det fina garnet. Två decimeter åt gången, om man har tur. Det ger mig en identitetskris. Jag vet inte längre om jag är den duktiga, harmoniska handarbetaren jag trodde att jag var. Det lutar mer åt att jag är arg, frustrerad, dum och lite dålig.
Trots självinsikten började jag fundera på en sak. Senast i dagens tidning gjordes det reklam för ett Stick-kafé. Det verkar vara en väl spridd tradition, att träffa vilt främmande eller inte så främmande människor och sticka tillsammans. Det kan man läsa om på var och varannan stick-blogg. Men virkarna då? Vi som tycker att två metallpinnar är en för mycket, vi som kanske inte är de största K.Fasset-fansen, vi som inte handarbetar fram hela vår garderob, vi som är lite tuffare helt enkelt?
Jag funderar på att lansera begreppet VirkPUB. Man träffas, dricker lite smuggelöl, virkar lite, kanske äter lite salta pinnar. Och i ett hörn ska det finnas en sandsäck, att användas när frustrationen blir större än inspirationen.

Terapi

Allting går lite dåligt idag. Det är lätt att bli lite sur. Det fick bli en stunds fingerfärg, som terapi. Och färgballonger. Kan rekommenderas.
Kolla vad fint!

Om du har lite större tålamod, lägg pärlplattor. Mitt tålamod tog slut när det visade sig att man inte kunde spara sina mästerverk som man vill. Snålt. Inget strykjärn och lukten av bränd plast.

Tipsen har jag snott från gp som hittade dem här. Nu ska jag nog avrunda konststunden med lite Etch-a-sketch. Internet är fantastiskt.

Män som hatar kvinnor

Så. Nu har jag också läst den omtalade boken. Den som "alla" säger är så bra. Jag tycker så här:
Den är väldigt fängslande. Inte en bra att läsa när man är på semester, har mycekt att göra eller på något annat sätt förväntas göra annat än att läsa. Det är spännande, ibland så man måste läsa jättefort för att få veta vad som händer.
Det kokas kaffe på varannan sida i boken. Nästan vad som än händer ska det kokas kaffe. Antingen var det den mest vardagliga sysslan som författaren kunde komma på, att användas som lite utfyllnade mellan spänningen och grubblandet och, ibland, snuskandet. Han hade gärna fått variera sig lite. Det var mycket mackor också. Med inlaggd gurka. Vem har inlagd gurka på mackan i verkligheten? Å andra sidan, vem har fotografiskt minne och är superhacker eller ja, och så vidare jag tänker inte avslöja för mycket. Men karaktärerna känns lite väl Hollywood.
Min andra invändning är att skurkarna i historien inte är lite onda. De är inte bara nazister eller kvinnomisshandlare, utan även pedofiler och ja, supersuperonda. Det hade räckt att de var antingen eller, vi hade fattat grejjen ändå. De hade fortfarande varit osmakliga.
Min tredje invändning är att författaren varit allt för stolt över sina kunskaper om svenska nazister. Det ska namedroppas titt som tätt, utan att det tillför något alls. Sina kunskaper där kunde han gärna få credd för någon annan stans, jag förstår inte ritkigt varför de är så viktiga att stila med i det här fallet.
Min fjärde invändning är att boken innehåller alldeles för mycket produktplacering. Det räcker att nämna till exempel datormärken och modeller en gång, om det anses vara relevant. Inte varje gång det ska datas.
Jag kommer ändå läsa nästa. Det kan få räcka att en bok är fängslande, men det är trist när man anar att den skulle kunna vara så mycket bättre.

(Det är Stieg Larsson som skrivit boken. Läs mer här.)

Flottchockslyx

Brunch ute på lokal. Det är sex timmar sedan, först nu börjar jag bli hungrig igen. En lyx utan dess like, utan att vara snordyrt. Det ska bli en tradition. En gång i månaden. Mot att jag kommer igång med träningen igen. De där gifta-kilona måste förbli en myt. Man kan ju inte gå och slöa till sig hur som helst.

Finsprit

Ryan Air är ju lite spännande. Man blir försenad titt som tätt, men det är väldigt billigt. Ingen mat, ingen lyx, exakt likadan inredning som på GeKås. Men med en finess. Förrs gången det flögs var det A bag of Vodka som fångade min fascination. Den här gången har de utvecklat konceptet. Wirre i plastpåse. Det ni!

Inte riktigt i samma klass som detta finsamkarparadis precis.

Partaj utan dess like!

Visserligen partajades det hejdlöst. Alla utom den allra tuffaste hårdrockaren svängde sina lurviga. Nästan alla öl tog slut. Jag tror att alla hade skitkul. Jag hade det och min man hade det. Det har rapporterats om träningsvärk både här och där.
Men. Nu har jag en liten fråga. Det är dags för någon av er festdeltagare att lätta på ert samvete. Det är okej att erkänna nu. Vem av er gick lite över gränsen och tog lyktstolpen/konstverket från Chapmans Torg med sig hem?

Alldeles alldeles underbart.

Perfekt! Alltihop! Och nu är jag Fru R. Hur coolt som helst.
Tack alla nära och kära.

Nu blir det Dublin!

Mycke nu

Den där Stursk, hon är inte bara styvnackad, hon är frisörska också. Så bra!


Jag gifter mig i övermorgon. Det blir nog så att bloggandet får stå tillbaka ett litet tag. Det får ni tåla, kära vänner. Ses snart, kram kram!